Att Neil Young blir 69 år i veckan gick inte att gissa när han röjde på scenen på Skeppsholmen i somras. Inte heller hans allt mer stegrande utgivningstakt och hans aldrig svikande experimentlusta antyder att han är en man som skulle överväga pension. Efter den fantastiska telefonkioskinspelade Jack White-samarbetet A Letter Home är han lika snabbt tillbaka med ett mera konventionellt dubbelalbum. Stilmässigt hanterar han här sina sånger i tre invanda stilar, först som antingen orkestrerade visor eller som storbandsblues a la This Note’s for You, och därefter i repris som avskalade ensaminspelningar. Den spretigheten rymmer skivans förbannelse och samtidigt frälsning.
För fläskbluesen blir nu liksom förr ibland blir lite för stompig, och orkesterverken pendlar mellan skönhet och nästintill pekoral. Det orkestrala är ofta fint, till exempel i hyllningen till nya flickvännen Darryl Hannah i I’m Glad I Found You, och när han blinkar åt Harvest i textrader och sound - stråkarna i Plastic Flowers är en renodlad Jack Nietsche-hyllning - är det rent överväldigande vackert och samtidigt publikfriande. Men när Neil Young å andra sidan predikar om ditt och mitt ekologiska ansvar i Who’s Gonna Stand Up är det så överlastat med sina sakrala jättekörer och dramatiska stråkorkestrar att det blir nära nog olyssningsbart, trots viktigt budskap och fin melodi i botten.
Den är mycket lättare att identifiera i bonusalbumets stillsamma soloversion, där det blir tydligt hur genomgående starkt låtmaterialet är, även de som är mindre lyckade i bandversioner. De inspelningarna är skivans stora behållning och hade räckt gott utan versionerna med storslagna arrangemang. Men då hade det å andra sidan inte varit lika äventyrligt och risktagande, och då hade det inte varit intressant för rockmusikens äldsta genuina rebell.
