Mini Mansions består av Michael Shuman (Queens of The Stone Age), Zach Dawes (The Last Shadow Puppets) och Tyler Parkford (inget kreddigt band bakom sig). Det har tagit bandet fyra år att släppa en ny EP efter den hyllade skivan The Great Pretenders. När den kom gick jag på universitet och spelade Death is a Girl på en och annan efterfest.
Men mycket har hänt sedan 2015. Eller i alla fall för min del. Jag har ingen vidare koll på vad Mini Mansions har gjort sedan vi senast hördes förutom att släppa några B-sidor. Så jag var minst sagt förväntansfull. Men nya EP:n Works Every Time funkar inte alls. Jag stirrar på en duva på Skånegatan och märker inte att en låt tar slut och en annan börjar. I brist på en bättre beskrivning så är det bara ett surr av snubbar.
Det minst dåliga är Midnight in Tokyo och det absolut sämsta är skivomslaget. Är det ironiskt? Inte? Vem vet. Jag önskar verkligen att Mini Mansions hade fortsatt på sitt spooky spår och gått all in. Det finns inget fel med ett halloweenalbum vars målgrupp är sad indie girls. Om jag blundar och säger det högt tre gånger kanske min önskan går i uppfyllelse?
