2023 fortsätter att vara ett starkt år för hiphop, och Mick Jenkins befäster det ytterligare med sitt senaste album The Patience. Här bryter sig Chicago-rapparen fri från tidigare konventioner, säger hejdå till sitt gamla skivbolag och låter soundet ta nästa kliv.
Jenkins utforskar det konstanta limbo han har befunnit sig i och sätter sin individuella prägel på saker. Det lugna ljudet som utforskar jazziga vattenlandskap på exempelvis 2014-albumet The Waters har han lämnat för gott. På sin senaste skiva porträtteras istället hunger och passion som länge har legat och jäst.
Det är mycket som låter annorlunda och friskt på The Patience, men det är både bra och dåligt, framför allt då jag är ovan med att höra honom ta i så mycket med rösten. Som lyssnare färdas jag till Chicago, belagd i en grågrön dimma bestående av ett aggressivt rappande och en nattlig men intensiv instrumentation.
Tillsammans med erfarna rappare som Benny the Butcher, Freddie Gibbs, Vic Mensa och J.I.D skapar han en tung och explosiv upplevelse. Jag känner dock att låtar som ROY G. BIV och 2004 kunde få lite mer kärlek då en speltid på under två minuter känns lite kort.
The Patience symboliserar den frustration som Mick Jenkins samlat på sig under åren med sitt tidigare skivbolag. På 30 minuter lyckas artisten skapa en stilren och sammanhängande hiphop-upplevelse som låter känslorna flöda. Det är visserligen inte banbrytande, men det håller ett emotionellt värde.
