Det är klart att man inte kan gilla allt som kommit ut på en skivetikett, och särskilt inte om den varit aktiv – och till och med mycket aktiv – under så lång tid som Metronome.
Ännu mindre så när skivorna på etiketten så tydligt faller in under de rubriker som jubileumsboxen Metronome Records 60 År valt för sina tre första CD – Jazz på Metrononome, Schlager på Metronome och Rock & Visa på Metronome.
Men det finns en stringens i materialet, varsamt och inspirerat utvalt av Lars Nylin, som får de till synes omöjliga genrekamraterna att hänga ihop på ett otvunget och smidigt sätt, och som gör det svårt att hitta några svaga punkter i etikettens historia. De tidigaste jazzinspelningarna med tillresta storheter som Quincy Jones, Stan Getz och Coleman Hawkins glänser ikapp med inhemska hjältar Georg Riedel, Jan Johansson och inte minst Lars Gullin. Schlager i Metronomes tappning innebar Owe Thörnqvist, Siw Malmkvist, Povel Ramel, Svante Thuresson, Monica Zetterlund och Alice Babs med Charlie Norman, samtliga närvarande med minst ett av sina paradnummer vardera.
Ändå är det i sin sista tredjedel – och boxens tredje CD – som Metronomes verkliga storhet ligger. I sin visdel knöt sig Anders Burman till sin den helt oprövade holländaren Cornelis Vreeswijk, som kom att bli en av etikettens mest såväl lojala som produktiva artister. Det blir ganska hopplöst att ha med honom i den här sortens box, hur skulle man kunna välja bara några enstaka spår, men Somliga Går med Trasiga Skor är förstås självskriven. Lika omtumlande fantastisk är holländarens vän och upptäckare Fred Åkerström, och lika omöjlig att presentera med något enstaka spår. Glimmande Nymf är ett bra exempel på varför Fred är den bästa Bellman-uttolkaren någonsin, och Jag Ger Dig Min Morgon är självklar för att visa hans romantiska sida. Men den bullriga suputen, till exempel med Spritarnas Tango, får inte plats här, tyvärr.
Och så var det Rock på Metronome då. Med Pugh Rogefeldts Ja Dä Ä Dä 1969 som startpunkt. Sveriges första svenskspråkiga rockskiva, och fortfarande en av Sveriges allra bästa. Fråga Dungen om du inte tror mig. Men Pugh var inte ensam. John Holm och Bernt Staf tillhör etikettens andra toppar, och Ola Magnell fortsätter att vara orättvist förbisedd som den svenska americana-scenens ursprungsgestalt och mästare (trots frånvaron av hans mästerverk Min Häst Har Blivit Sjuk).
Att vara en popetikett var Metronome under sin storhetstid däremot inte intresserade av, och boxens fjärde CD Moderna Metronome är en dålig ursäkt. Musikaliskt är den pliktskyldig och fullständigt ointressant. Varsin hit av Orup, Niklas Strömstedt, Daniel Lemma, The Latin Kings, Agneta Fältskog och Soundtrack Of Our Lives, för att nämna några i den extremt brokiga skara som fullständigt saknar den stringens som var så tydlig i Metronomes artistutbud fram till 1979 (trots udda släpp som Magnus & Brasse och det alpina skidlandslaget med bland andra Ingemar Stenmark). Det beror förstås på att demonteringen av etiketten Metronome påbörjades 1979, när den köptes upp i WEA och Warner, och sedan fortsatte när Anders Burman lämnade bolaget ett par år senare. Bara ett fåtal av låtarna på den avslutande skivan kom faktiskt ut på Metronome - de flesta släpptes på andra underetiketter till Warner – och de som ändå bär Metronome-loggan hade i de allra flesta fall lika gärna kunnat komma på någon annan etikett. Så var sällan fallet under etikettens storhetstid.
Njut alltså din enkelt redigerade egna jubileumsbox Metronome Records 30 år, 1949-1979 - helt enkelt boxens tre första skivor rätt upp och ner - och drick en gravöl såhär ungefär 30 år efter att en av Sveriges viktigaste skivetiketter slutade vara viktig. Den sorry excuse for an album som är boxens fjärde CD kan du använda som glasunderlägg.
Skivbolag:
Artist:
