Att Mark Lanegan som få andra klarar att fånga essensen hos både Nick Cave och Iggy Pop vet vi sedan länge, och här är det mörkt och hotfullt som sig bör, med lager av gitarrer, mullrande pukor och tung elektronik. Det är mäktigt, suggestivt och… lite förutsägbart, va?
Det påminner som när Iggy försökte balansera den då allenarådande gothmetal-genren (tänk The Cult så hamnar du rätt) med modernistisk elektronik på sin gamla Instinct i slutet av 1980-talet, och med grovt tillyxade metalriff körde rätt ner i diket. Riktigt så illa är det inte här, tack vare en fin Gazing from the Shore där det mesta lyfts direkt från Siouxsie & The Banshees Dear Prudence-cover.
Men det går på tomgång och känns oinspirerat, odynamiskt och kraftigt daterat på ett sätt som vi inte brukar behöva utstå från Mark Lanegan.
