När jag var liten kunde jag få för mig att jag ville tugga på aluminium. Till en början var det lite mysigt på ett halvperverst sätt, men - som ni som har provat vet - så kommer man ganska snabbt till en punkt när det börjar ila i hela huvudet.
På senare år har jag märkt att |I]Forever Young[/I] med Alphaville har ungefär samma effekt. Går den på radion har jag svårt att byta, och låter nostalgin välla över mig, ända tills det, någon minut eller så in i låten, ofelaktigt börjar ila i hela huvudet.
Den här inledningan till trots, så började just det här året väldigt bra för mig och Manic Street Preachers. Det var tack vare en remix signerad australiensarna i The Avalanches. De hade tagit singeln [I]So Why So Sad[/I] och på ett smått osannolikt sätt faktiskt gjort den till världens bästa låt. Alldeles fluffigt euforisk och med den snälla poprefrängen överröst med så många körer att den nästan fattade eld. Plötsligt så var det som om den där Richey och hans världsberömda arm aldrig hade hoppat från någon bro - och att resterande medlemmar inte alls reat ut sina själar. Eller, vid närmare eftertanke var det som om de hoppat allihop och på klassiskt Milli Vanilli-manér ersatts av världens bästa pubrockband. Året var 1974 igen men det var förstås inte alls deras förtjänst. Det var Avalanches och dragspelet de lyckats pula in i instrumentförteckningen.
Manic Street Preachers skulle aldrig pula in dragspel i sina alster. De lägger i stället resterna av sina utreade själar i att försöka konservera sitt rebellskap och pular således bara in politiska floskler och enerverande hårdrocksgitarrer. I massor.
När de är som sämst passar James Bradfield på att efterlysa protestsånger, men kan inte ens uttala ordet utan att låta som en svensk radiopratare som uttalar The Beatles "The Beadles" - på bästa au-pair-amerikanska. Och ska man behöva Billy Braggs hjälp bara för att kunna uttala politiska ord på ett trovärdigt sätt så ska man nog ge fanken i att försöka ha åsikter över huvud taget.
Som bäst är de när de faktiskt får till ett par hyggliga popmelodier - i alla fall starka nog att täcka över en del av den urvattnade politiken. Som på deras egna mer slätstrukna version av [I]So Why So Sad[/I]. Eller på andra spåret [I]Ocean Spray[/I] där de nästan glimmar till lite. Man börjar kanske inte slentriankarva sig i armarna av all trovärdighet men det ilar i alla fall inte i hela huvudet.
Jag är ganska säker på att Bradfield och hans bandkamrater tycker att man ska passa sig för att gynna kapitalismen i onödan. Som ett led i det resonemanget skulle jag därför bara vilja påpeka att Avalanches-remixen inte finns med på skivan utan bara på (den billigare) singeln.
Skivbolag:
Artist:
