Minnie Mouse på E. Esther Phillips på LSD. En Marianne Faithfull för hiphop-generationen. Ett får. Macy Gray var aldrig rockmusikens räddning om någon under något bräkande ögonblick nu fick för sig det. Däremot gav hon upphov till en hetsjakt på den mest träffande beskrivningen av hennes säregna sångröst och crazy-attityd.
Musiken var alltid vrålkonservativ, 70-talssoul med ena foten i Memphis Stax-soul och den andra i George Clintons Funkadelic-värld. Och så en DJ Premier-remix inslängd för att det skulle kännas modernt. Naturligtvis sålde det i hundra miljoner. När det är dags för ny skiva är konceptet exakt detsamma som det var från början (inget fel med det). Hon är inte som alla andra och hon är inte direkt dålig, åtminstone inte när hon sjunger romantiska ballader. Men för mig stannar det vid hennes röst. Jag är hemskt ledsen för det, det är ju inte hennes fel att hon låter så och det hela är lite som att sparka på en rullstolsbunden. Förlåt, Macy.
Det finns tre sorters Macy Gray-lyssnare. Om man gillar Macy Gray helt och hållet, går på hennes konserter och köper skivan samma dag den kommer ut, gör man det för hennes vilda attityd. Man ser henne som något slags frisk fläkt in under reklamradions kjol. De lyssnarna får sitt utav skränig storbandsdisco och funkutflykter på skivan. Den andra sortens Macy Gray-lyssnare är de som förälskat sig i hennes soulballader, alltid lika klanderfritt utförda i en klassisk rocksoulskola.
Den tredje gruppen, och den utan tvekan största, är de passiva Macy Gray-lyssnarna. Varje år omkommer hundratals människor av ofrivilligt Macy Gray-lyssnande, det har varit så ända sedan hitten I Try tog över radion för fyra år sedan. På [I]The Trouble With Being Myself[/I] finns tillräckligt många potentiella mysradiohits för att skörda många fler offer.
Skivbolag:
Artist:
