De passar inte ihop, stilen och rösten. Varje gång Lisa "Left Eye" Lopes sätter sin näpna stämma i en rap gör hon det med nära nog obefintlig pondus. Det kan vara lätt att glömma så här snart tio år efter debuten, men när TLC såg dagens ljus var det som en typisk flickgrupp, där det charmiga i gruppens musik mest var kontrasterna mellan medlemmarna. De hade en som rappade pluttigt (Left Eye), en med raspig allvarsam röst (T-Boz) och en som sjöng (Chilli). TLC var en New Jack Swing-gimmick, precis som Joe Public och tusen andra grupper som sedan dess gått upp i rök. Men där andra kvinnliga vokalgrupper som Eternal, SWV och En Vogue inte haft samma dynamik i gruppsammansättningen - de har bara kunnat vara just kvinnliga och vokala - har TLC kunnat vara såväl flickaktiga som farligt femme fatale. TLC har haft en helt annan överlevnadsinstinkt. Tillsammans har de överkommit både stora ekonomiska bryderier och Lisa Left Eyes personliga problem. Som gruppens diva har hon både iscensatt ett försvinnande och satt eld på sin pojkväns hus. Hur TLC sedan överlevt att de inledde sin karriär med clownen Manne som stylist, det vet nog ingen. Fast snälla färgglada jättekläder (minns särskilt gummiomeletten Lisa "Left Eye" Lopes hade över sitt vänsteröga) säkrade en plats i MTV-generationens hjärtan.
Fram till [I]Fanmail[/I], deras hyllade tredje, krympte såväl kläderna som musiken. Proffsproducenten Antonio LA Reid tycks ha varit väl medveten om att han inte haft att göra med någon MC Lyte eller Queen Latifah och har studioförstärkt Left Eyes röst till max. Över halva skivan låter det godtagbart. Det hela kan i själva verket sammanfattas mycket enkelt. Första gången man hörde Eve med Ruff Ryders hörde man en tjej som skulle gå långt. Första gången man hörde Left Eye hörde man en tjej med en gummiomelett på ögat, och detta första intryck består.
Skivbolag:
Artist:
