Laura Gibson är väldigt långt ifrån din ordinära singersongwriter. När hon dämpar ljuden så att de verkar komma ur en dold jordkällare (men egentligen är inspelade i den gamla trailer hon byggt om till studio) och viskar fram tidlösa melodier känns hon snarare som en kvinnlig Tom Waits. Excentricitet och integritet delar de, liksom förtjusningen i det halta och lytta, för att inte tala om en påtaglig humor. Vänner från Calexico, The Dodos och The Decemberists gästar, trots att det egentligen inte hade behövts. Laura Gibson hanterar nämligen såväl gitarrer, tramporglar, marimbas, marschtrummor och de flesta instrument som modern elektronik, och ser till att konsekvent vara centrum för uppmärksamheten. Särskilt hur hon laborerar med sina sångpålägg i olika riktningar, som mest femton stycken på en och samma gång, är fascinerande. Och även om det alltså skorrar rejält om en del av hennes sånger finns där hela tiden samtidigt en smidighet som gör att hon aldrig känns svårlyssnad.
