1968 har Pasolinis Teorema premiär. Terence Stamp gör rollen som vacker androgyn yngling som genom sin blotta närvaro tvingar en italiensk överklassfamilj att konfrontera och leva ut sina innersta önskningar. Att utan väg tillbaka vakna upp och upptäcka sina känslor och djupaste hemligheter visar sig vara både livsbejakande och förödande. Terence Stamps karaktär blir både ett Guds sändebud och en Djävul. 39 år senare, två och en halv minut in i låten Looking for gold på senaste tredje skivan A new chance, samplar electronicaduon The Tough Alliance en sekvens ur Teorema, scenen där mamman i den av Terence Stamp-karaktären drabbade familjen talar ut om sitt liv.
Är detta en tillfällighet? Det är det naturligtvis inte. I TTA:s värld existerar inga tillfälligheter. Möjligtvis när de går ut för att köpa mjölk, men inte när de skapar sin musik. Eller egentligen inte musik. Musik är fel ord. Den här recensionen ska handla om något alla missar i sina försök att analysera TTA. Den här texten ska handla om, inte den värld TTA lever i, utan den de försöker skapa och nå. En värld med många paralleller till temat i Teorema. Vi ska återkomma till detta.
Vidare har TTA nu nått längre än många av sina kollegor. De har nått flera steg utanför den insatta och bemedlade grupp som redan vid första beröring förstod bandets storhet. Numera vill alla ha en relation till bandet. Det spelar ingen roll att dessa människor inte förstår alla nyanser. De har nu efter ett par år förstått allvaret i den kompromisslösa linjen. Har du något nytt att säga, uttryckt på ett nytt sätt, håll ut. Människor kommer att följa dig. Där hittar vi TTA sommaren 2007, totalt befriade från baseballträn, Burberry-pikéer eller andra till patetiska nivåer upprepade mantran som satts i samband med duon. Det där har aldrig spelat någon avgörande, final roll. Något som bandet gör upp med i Nice-tropiska Neo Violence.
Det som är av vikt och betydelse för att förstå TTA är den ständiga rörelsen, den ständiga resan mot något vackert och eftersträvansvärt, detta något som bara en utopi eller en i bästa fall ögonblicksbild, men ändå ett mål som motiverar bandet till en lång och i mångt och mycket meningslös kamp. Men värdet av TTA:s musik ligger samtidigt i arbetet. Inte i en konsertlokal. Inte ens i musiken du lyssnar på i ditt öra genom en iPod. Där hittar du en del av TTA. Men för att förstå, för att riktigt förstå TTA, måste du se arbetet, arbetet av att totalt separera sig från din verklighet och skapa en egen. Att totalt frånskärma sig vardagsexistensens meningslöshet och försöka skapa mening. Textraden ”…any day is a new chance… I know a place where diamonds never fade away…” från titellåten A new chance kan tolkas positiv men implicerar också att TTA:s världsbild är en utopi.
”…You’re worth something special… something real…” kommer ifrån inledande Something special. Också här en inblick i den vackra drömmen. Uttryckt från en observerande position till någon som behöver räddning — ”Du är värd någonting bättre”.
Alla texter flätas samman till ett manifest. Eric och Henning söker en perfekt utopi som de har inombords, men som aldrig kan realiseras. Alltså något förgängligt och ickestatiskt. Samtidigt finns en elitistisk inställning om att ”ni kommer aldrig förstå”. En utopi så vacker, ärlig och perfekt, men samtidigt så brännande stark att man likt den italienska överklassfamiljen skulle gå under. Eric och Henning jämför sin konstnärliga drömvärld med de stunder då delfiner kommer upp till ytan, en stund av lek och viktlöshet, men omöjlig att stanna i. Här är nyckeln till TTA:s konst. Besvikelse blandas med eufori och livsbejakelse. De kan aldrig stanna och greppa sin dröm. Men arbetet lindrar ångesten och blir språngbrädan till nästa hopp över ytan. Där kommer de närmast sin drömvärld. Detta centralt för att förstå TTA.
Våld och psykofarmaka används fortfarande som ett stilistiskt grepp, en krydda och styrka i texterna, spänningen mellan dessa hårda hot och den mjuka, romantiska bild som de aldrig egentligen uttrycker i detalj utan mer i abstrakta termer och bilder öppna för tolkning är fortfarande ett signum för bandet. Men ingenting som ska tas för allvarligt. Detta uppblandat med citat och samplingar från italiensk och fransk filmkonst, filosofi och litteratur kan te sig, som många uttryckt, omöjligt att förstå. Detta väldigt medvetet. Dessa ska ses mer som eggande motsägelser än som pusselbitar. De spelar både Stamps Gud och Djävul — uppmanar dig att följa dem till en värld du aldrig har möjlighet att förstå eller klara av. Motsättningar. Gott och ont. Teori och praktik. Himmel och helvete. Ångest och glädje. Allt skiner igenom i A new chance. Kanske var det därför meningen att jag skulle få skivan av Eric när jag, långt bort från alla själförstörande väskdebatter, besökte mina vänner Gustaf Aschan och Robert Ameln i Hong Kong och behöll den som senast spelad i min iTunes tills jag veckor senare besökte Reykjavik med min vän Mattias Kroon. Det kändes som den ultimata resan att uppleva A new chance på. Eller var det bara en tillfällighet? Svara ni på det.
TTA vill inte att någon ska sätta fingret på exakt vad TTA är. De säger: ”Vi har en dröm om en perfekt värld, men du är inte välkommen in”. Detta är en väldigt excentrisk hållning, som skapat det mesta av mystiken och attraktionen kring bandet. And God bless them, varför skulle de släppa denna attraktion? Den är subtil och bländande och det du som lyssnare bara behöver förstå är att TTA skapar attraktionen, bilderna, mystiken lika mycket för sig själva som för dig som lyssnare. Återigen, det är arbetet, vägen om du så vill, som blir målet. Ett musikaliskt Myten om Sisyfos. Eller bara ett lutherskt ok. Kanske den mest intressanta parallellen om man vill hitta fler kopplingar till den mot katolicismen revolutionära Teorema.
TTA är den mest intressanta popakten just nu. Det finns fortfarande något som håller oss fängslade. Att de skulle tolka psykedeliaakten The Zombies bedårande och djupt nostalgiska Hung up on a dream som b-sida känns i sammanhanget väldigt naturligt. Det är bara ännu en nyckel till deras värld. Salem Al Fakir och Shout Out Louds blir i jämförelse lika sammansatta som hasselnötter.
Rent musikaliskt är A new chance en återgång till The new school i jämförelse med förra Escaping your ambitions, men mer varierad, komplex av en grad jag inte upplevt sedan Orange Juice Rip it up. De främsta låtarna 1981-, A new chance, The last dance, First class riot pendlar mellan electro, balearica, indie och calypso. Mästerligt i sitt Henning Fürst-utförande med Eric Berglunds bästa sånginsats hittills. Jag kan sakna det drömska från Escaping your ambitions, men ser fram emot att Todd Terje och Prins Thomas återupptäcker albumet i en studio med röd-vit-blå knutar. Till dess är A new chance allt jag tyr mig till. Henning och Eric håller händer med blicken mot sin drömvärld under skivans åtta låtar. Manlig vänskap. Bara detta så egenartat, suggererande och vackert.
Skivbolag:
Artist:
