Ryktet säger att när The Knife skall begå livedebut under Popstadsfestligheterna i Göteborg kommer lineupen vara en ren släktaffär. Förutom syskonen Karin och Olof Dreijer, som är The Knife, kommer lillsyrran Stina samt Karins pojkvän att ingå i scenversionen av The Knife.
Jag kan inte låta bli att irritera mig en smula. Så typiskt när vi pratar om ett band där Karin Dreijer ingår. Så förväntat att vilja förvåna och/eller väcka uppmärksamhet att effekten blir den motsatta hos alla som känner till Dreijer & Co sedan tidigare.
Det är lustigt att leka med tanken att en person som, medvetet eller inte, profilerat sig som alternativ och alltid sökande efter nya uttryck egentligen är en högst ickespontan individ. Karin Dreijer är det förstnämnda i mångas ögon samtidigt som hennes musikaliska signum enklast kan beskrivas som hårt kontrollerad återhållsamhet. Ickespontan musik. Om det bottnar i ett starkt kontrollbehov eller en generell brist på fantasi vet inte jag. Men jag har svårt att para ihop nyfikenhet med fantasilöshet.
Oavsett hur unik och innovativ Karin Dreijers musik är får jag ofta samma obehagskänsla när jag hör den. Inte på grund av att musiken låter ruttet, är dyster eller sentimental. Utan på grund av att den känns så välregisserad, steril och antiseptisk. Det är ytterst sällan jag känner spår av spontanitet, chanstagning eller känslor när jag hör musik skriven av Karin Dreijer. Om det sedan handlar om maskinella excesser i The Knife eller alternativ rockmusik i Honey is Cool spelar ingen roll. Det är ingen större skillnad. Båda är så osvängiga, introverta, ickespontana och gravallvarliga att det bara blir väldigt komiskt. Här hör vi så mycket olika ljud, samplingar, röstkullerbyttor, programmeringar, effekter och instrument att man efter ett tag inte orkar mer. Man stänger av öronen. Det är bara så vansinnigt ointressant.
Skivbolag:
Artist:
