Framför mig, i ett arkitektoniskt landskap, springer små sensibla barn och ropar på sina föräldrar. Det blåser en vind, fåglar kvittrar, en kvinna bär en gyllene rustning och ett fältslag har brutit ut. En stad är täckt av ett fisknät. Välkommen till Kate Bush-land.
Och här är mitt enda råd om ni tänker åka på audiell semester i Kate Bush-land: Lämna den svenska mild- och lagomheten hemma. Kate Bush räds inte pretentioner. Hon är, i min värld, något av det vackraste som setts på denna jord. Låtar som Wow, The Man With the Child in His Eyes och min absoluta favorit, mästerverket Wuthering Heights, har alla följt och format mitt liv. Så det är med högtidskläder jag placerar nya Aerial i min CD. Det är en Pioneer Twin (två CD-bryggor), vilket tills denna dag varit en fantastiskt onödig funktion. Idag välsignar jag den. Aerial är en dubbelskiva.
Kate Bushs röst har bevarats som på is. Den, hennes mest värdefulla instrument, är fortfarande lika skör och intensiv. Texterna är, delvis, fortfarande lika storslagna och Kate Bush målar upp landskap och bilder likt en Bruno K Öijer. Samtidigt som hon kan berätta en simplistisk historia om en man som är besatt av talet Pi. Men det är inte alls lika gripande som under hennes storhetstid. Då var hennes irrationella inre begåvat med en drömlik prosa som tycktes sväva över allt och alla. Så är det inte längre.
Musiken är nu mer dämpad och. fantasilös. Vågar man använda ett ord som fantasilös i samband med Kate Bush? Jag tror det.
Låtar som Somewhere In Between, Prologue och även Bertie känns mer som överproducerad stämningsmusik, och det känns väldigt långt till dramatiska, hjärtgripande musikaliska teman. Aerial är, om jag ska var ärlig, som väntan på en buss som aldrig kommer. Det enda hoppet jag hör är A Coral Room, en låt baserad på en pianoslinga ömtålig som en fjärilsvinge.
Kate Bush har blivit gammal och introvert. Aerial känns mer modernt förutsägbar på det sättet, nästan tråkig, som dubbelalbum till 99 procent tenderar att bli. Glöden har slocknat och Kate Bush har, på det stora hela taget, blivit mindre angelägen. Att, till exempel som på låten Bertie under ett par minuter berätta att man älskar sitt barn är något man ska göra till ett väldigt litet inneröra, inte på en offentlig skiva. Barn på skivor slutar alltid i tårar.Skivbolag:
Artist:
