Med sin musikaliska nyfikenhet, bredd och briljans finns få samtida musiken lika spännande, lika akut angelägna som Kamasi Washington. Och med sin bakgrund hos Kendrick Lamar, sina mäktiga kaftaner och missionen att vända sig till en otålig Spotifygeneration med mäktiga temaalbum fulla av tio minuter långa improviserade jazzstycken är han så hipp att det gör ont.
Förarbetet för jazzens revansch har varit gediget, till exempel när David Bowie valde att använda Donny McCaslins kvartett som kompband på sitt sista studioalbum. Här hemma har ingen gjort mer för den missionen än Goran Kajfeš tillsammans med Per Ruskträsk Johansson och Jonas Kullhammar i sina varierande projekt med olika riktningar i världen. De har mycket gemensamt med Kamasi Washington, som hungrigt gräver djupt i improvisationer över latinska rytmer lika gärna som han utforskar slick jazz över stråkar eller mäktig funkgroove.
Efter sin trippelalbumdebut förra året återvänder han nu med en mer koncentrerad dubbel, där han under drygt två timmar fördjupar sig i det lösa temat dualismen mellan det kosmiska och det värdsliga, med utrymme för kommentarer om dagsaktuella konflikter och visioner om framtiden. För det behöver man förstås också gigantiska himmelska körer, som märkligt nog sitter elegant i Kamasi Washingtons gatusmarta storstadssound. Mjuka The Space Travelers Lullaby skulle kunna vyssa vilket utomjordiskt monster som helst till rofylld vila, och de de kosmiska ambitionerna är närmare Stanley Kubricks episka och kontextsökande 2001 än Sun Ras impulsstyrda kringflackande i yttre rymden.
Vi Lua Vi Sol bygger på en fantastisk vemodig liten vokalmelodi, som avstamp för fina harmoniska improvisationer, och enligt jazztraditionen är han beredd att låna in någon fras ur en standard när stämningen så kräver. Det finns gott om utrymme för varje instrumentalist ur bandet The Next Step och för medlemmarna ur Los Angeles-kollektivet The West Coast Get Down att breda ut sig i improviserade solon. Men trots att friutrymmet är stort håller Kamasi Washington ihop varje låt till en koncentrerad enhet, och inte ens i de längsta utflykterna går fokus eller helhet förlorat ens för en sekund. När han tolkar andra, som i Freddie Hubbards Hubtones, gör han det med en häpnadsväckande lätthet och helt egen personlighet. Soundtracket till en gammal Bruce Lee-film förmedlar ett politiskt ställningstagande i ett allt mer isärdraget och konfrontativt USA, och enbart pianolöpningarna i den suggestiva Fist of Fury är värda en hyllningsrecension för sig själva.
Att sitta igenom hela skivan i en sittning kan verka utmattande, men på riktigt hög volym omslukar den dig nästintill till hypnos. Han gapar efter mycket, Kamasi Washington, men mister absolut ingenting. Det här är sannerligen Rebirth of the cool.
