Kajsa Grytt - Kniven i hjärtat

Patrik Forshage 00:00 16 Apr 2018

Vägen har varit långtifrån rak, och blandat med sina fantastiska känsliga och nerviga sånger har Kajsa Grytt under åren gjort ett och annat snedsteg. Men med Kniven i hjärtat gör hon det där som så få andra artister lyckas med - att nå direkt in till lyssnarens hjärta inte bara med kniven utan också med trösten och värmen. 

Genomgående övertygar skivans sånger med sin styrka, passion och intensitet, och när arrangemangen ibland sneglar åt det tidiga åttiotalets postpunk blir det naturligt att att associera till hur Tant Strul kunde låta när de var som bäst. Sex är en så där sensuell och intim skildring av kärlek som en Kajsa Grytt på humör är bäst i landet på, och med de svepade syntharna och mullrande trummor påminner den om Pauline Murray & The Invisible Girls. Bättre beröm går inte att få. Även Bron och De kommer äta upp varandra är laddade med dova elektroniska stämningar och samtidigt hopp, liksom deras antiteser i naknare sånger som titelspåret och Du och havet

Med sitt nostalgiska återblickande blir det självklart att jämföra Stockholm med Skebokvarnsv. 209 och Thåström, en artist som Kajsa Grytt för övrigt borde ha samma status som. I texten till Jag är inget utan dig dyker mycket riktigt också The Leriums Lena Pling-Plong upp för att skalda ”En dag måste nånting hända” på Oasens scen i Rågsved. Kajsa Grytts feministiska statement Mina Girls däremot har blicken stadigt mot framtiden, och med de tvärsäkra ledorden ”vi gör det bara” verkar den vända sig till de avsevärt yngre kollegor i till exempel Vopam och Vulkano som hon kommit att associeras med på sistone. 

Tillbakablickande och framsynt men mest av allt just i nuet är Kniven i Hjärtat är ett komplett album, och sannolikt den bästa skiva Kajsa Grytt gjort utanför Tant Strul. Ge skivan uppmärksamheten den förtjänar.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

The Rock*A*Teens - Sixth House

Du är förlåten för att aldrig ha hört talas om The Rock*A*Teens, de var som bäst måttligt framgångsrika på den lokala Atlanta-scenen innan de la ned verksamheten för 16 år sedan. Men när de nu är tillbaka med intensiv och rejäl skramlig garagerock och med en frontfigur i Chris Lopez med febrig intensitet, kraftfull pondus och en rejäl dos självironisk humor finns det ändå anledning att låna dem ett öra. Särskilt Lady Macbeth oroar och övertygar.

Dirty Projectors - Lamp Lit Prose

Den sortens hipsterness som Dirty Projectors med sin distinkta Brooklynindie full av modern och dansbar elektronik för några år sedan var självaste sinnebilden av brukar ha kort hållbarhet. Men som få samtida band har Dave Longstreth upprätthållit en sådan status över åren, och när han nu återvänder med finns alla förutsättningar för en fortsättning på det.