Efter en alltför lång frånvaro är Johnossi tillbaka med sitt femte album, och även om den röda tråden i duons utveckling fortfarande är tydlig har de tagit rejäla kliv sedan Transitions 2013. Det otippade och modiga producentvalet Astma & Rocwell (NONONO) är inte särskilt märkbart för lyssnaren. Med sina ickerockiga referensramar och arbetssätt har de paradoxalt nog framför allt bidragit till att renodla gitarriffens effektiva enkelhet, och till Johnossis fortsatta utveckling mot alltmer utbyggda arrangemang och omfattande instrumentering. Producenternas egna klubbmusikaliska hemvist märks bara i subtila elektroniska detaljer och kanske i det housepiano som dominerar Freeman.
Skramligare Got Your Gun har en garagerockig känsla och Tall Dark Man drar i psykedeliska riktningar över skivans tyngsta John Bonham-mullrande trummor. På andra håll går de ogenerat in i den mest kommersiellt tänkbara vintage hårdrockspopen, bland annat i Hey Kiddo som låter Def Leppard-hit och i Aerosmith-riffande Weak Spots.
Bäst är de låtar som med sin akustiska storslagenhet och läktarkörer i övrigt påminner om 80-talsband som Big Country. Freeman är en sådan, liksom Johnossis stora lägenhetsfest-anthem Hands, som med sin dubbeltydiga uppmaning att "put your hands up in the air” - å ena sidan partypepp och å andra sidan kritik mot polisbrutalitet - är en blivande klassiker och Johnossis starkaste låt någonsin.
