Ingen räknar längre John Mellencamp som en betydande kraft på den amerikanska rockscenen. Till och med de mest trogna fansen verkar ha gett upp hoppet, så här ett decennium efter storhetstiden. Och vad gör han då: jo, sitt bästa album sedan mästerverket [I]Lonesome Jubilee[/I]. Bakom ett enkelt svartvitt omslag, på ett album som i skrivande stund inte ens släppts i Sverige trots att de funnits ute i flera veckor i USA, döljer sig sånger av en klass som får oss att minnas vad det var som var så speciellt med honom; akustiska pulsslag från en söndersutten veranda, varvade med ystra krumsprång från en okuvad amerikansk bakgård. Hör på spår som [I]I'm Not Running Anymore[/I], [I]Eden Is Burning[/I] och den underbara [I]It All Comes True[/I] och hör en helt nytänd artist. Han verkar inte längre anstränga sig så krampaktigt för att bevisa något, spänner inte musklerna under rocken lika hårt, utan släpper in ljus och rymd i sångerna, så att man hinner höra klangen i strängplockandet och så att den ständigt närvarande fiolen hinner få fram sina fraser mellan pukslag och riff. Vilket naturligtvis bara gör att det svänger ännu mer. Och när han skruvar till groovet ytterligare, i [I]Days of Farewell[/I] och klaviatur- och sitarförstärkta [I]Summer of Love[/I], låter det nästan som om han lämnat sitt älskade Indiana för en tripp till New Orleans tillsammans med Willy de Ville. Inte dumt; inte alls dumt.
Skivbolag:
Artist:
