Nu har Jimi Tenor tappat greppet totalt. Att han blandar funkig fusion i [I]Cosmic Dive[/I] med easy listening i [I]Good Day[/I] och agentfilmtema i [I]Trumpcard[/I] är ingen överraskning. Inte heller påtagliga inslag av jazz, proggressiv rock eller ens cabaret lyckas förvåna den som har följt Jimi Tenors äventyr från industrimusik i Helsingfors via introspektiv dansmusik på Warp till polska symfoniorkestrar som nygift i Barcelona. Det är inte ens särskilt uppseendeväckande att Jimi Tenor i år bestämt sig för att köra ner 70-talsmetal och en gnutta Frank Zappa i mixen. Det må vara nytt men är inget avsteg från tidigare.
Det är [I]Higher Planes[/I] omslagsbild som gör att man börjar ana oråd. Särskilt när Jimi Tenor är noga med att påpeka att bilden, som föreställer en skogsdunge - finsk, påpekar Jimi Tenor - fylld med statyer - finska - av nakna män i yogapositioner, är djupt symbolisk. Jimi Tenor är så fylld av längtan hem till Suomi att han nästan gråter saxofonen full i [I]Expatriot[/I], och sedan låter han skivans samtliga texter vara någon sorts nationalistisk blandning av new age-flum och naturromantik. Den som tycker att grubblerier om finska shamaner, giftiga svampar, stora skogar och djupa sjöar eller universums början och slut är intressant får sitt lystmäte här.
Då spelar det ingen roll hur slick, smart och snygg hans musik är, det har ingen betydelse att han är fräckare än någonsin Beck i funkiga [I]Black Hole[/I], och inte ens det faktum att han lyckats övertyga UMO Jazz Orchestra att bistå honom som komplement till hemmainspelningarna med bara saxofonen och skruttiga gamla synthar minskar graden av hans förvirring.
Det är tydligt att Jimi Tenor har fallit i händerna på någon folkloristisk ur-ugrisk knarksekt, och han är i klart behov av avprogrammering. Men försiktigt - vi vill inte mista hans groove eller musikaliska infall. Kiitos.
Patrik Forshage
Skivbolag:
Artist:
