Jimi Tenor har alltid varit lätt att tycka om. För hans inspirationskällor (Pharoah Sanders och Detroit-techno) likväl som för hans utseende (mittemellan Andy Warhol och Edie Sedgewick är väl ändå ungefär så cool som någon kan se ut).
Nu gör han det lite svårare för alla som gillat hans catchy poplåtar, när han beger sig till Polen för att spela in med en hel symfoniorkester. Den skimrande [I]Paint The Stars[/I] är ett lysande exempel på hur mycket David Bowies [I]Young Americans[/I] det här projektet är: En tunn vit man tar sig vatten över huvudet i en konsertlokal i en före detta öststat i stället för i Philadelphias Sigma Sound-studios, och är så cool att han kommer undan med det.
Ibland undrar man i och för sig om vissa idéer är så bra. När ett kontemplativt tenorsax-solo, som hämtat från Impulse-etikettens sjuttiotal, följs av ett pompöst rockriff förstärkt med kör och orkester är det närmast till hands att bara sitta och oförstående skaka på huvudet. Men Jimi gottgör allt för lyssnare med tålamod: Snart är harmonierna sådär själfulla igen, Jimis sång låter som själva definitionen på kritvit soul, och innan man vet ordet av har han målat upp en hel Curtis Mayfield-symfoni, men med aningen corny text så klart: "I've been trying to keep my cool, on the dark side of the moon...".
Mot slutet verkar han tappa bort sig konceptuellt igen med en låt som [I]Call Of The Wild[/I] (kan det vara världens fånigaste titel, eller är det rolig humor?). Men de inspirerade stunderna på [I]Out Of Nowhere[/I] är så bra att man inte gärna ignorerar det här albumet från en artist som, vad han än tar sig för, alltid är på väg någonstans med sin musik.
Skivbolag:
Artist:
