Jimmy Jam & Terry Lewis är ett av soulhistoriens mest överskattade producentpar. Sedan de fick sparken från Prince's The Time på 80-talet har de stått för en popmusik som inte tar några risker, som sedan länge stelnat i förlegade formler. När de började samarbetet med Janet Jackson på [I]Control[/I] från 1985 definierade de sin rätt tråkiga samtid. Nu känns deras musik så sorgligt omodern.
När Janet Jackson slog igenom efter ett liv i rampljuset och med ett par misslyckade soloförsök bakom sig var hon värsta pojkflickan. Men för varje skiva som går sedan nystarten Janet från 1993 har den här tjejen blivit mer och mer sexuellt explicit. Och för varje video som går trycker hon ihop sina bröst ännu mer. Problemet är bara att man aldrig vet om hon stönar för att hon är kåt eller för att hon har en så tunn, bräcklig och okänslig röst (även om textrader som "I'm gonna kiss you, suck you, taste you, ride you" pekar mot det förstnämnda). Framgångsreceptet för trion Janet, Jam & Lewis har genom åren varit att ösa ljud och effekter över låtarna så att Janets röst bara blir som ett ljud i mängden.
När jag korsat Atlanten för att fira jul med min släkt är plastjulgranen något alldeles extra. Hela familjen hjälper till att ösa på glitter, godis och flaggor. De har lampor som blinkar i rött, vitt och blått och de gör av med flera liter snöspray. Sedan kramar man varandra och hoppas att allt inte skall rasa. Janet Jackson gömmer sina plastgranar till låtar under tusen sångpålägg, tre xylofonslingor och ljudet av indiska elefanter som käkar grenar.
Allt är förstås inte dåligt. Singeln [I]All for You[/I] är disco som blinkar i alla färger och det bästa hon gjort sedan sin största stund, [I]Got Til It's Gone[/I]. I [I]Truth[/I] sjunger hon några rader ur The Five Stairsteps [I]Ooh Child[/I] som man gör när man gjort slut och vill att det skall kännas bättre. [I]Someone to Call My Lover[/I] är kärleksfull popmusik som för en gångs skull inte känns tungfotad och sönderarbetad. Men resten är självmedvetna porrballader utan melodier och överproducerad Minneapolisfunkrock med varierande dåligt resultat.
Janet Jackson har alltid velat vara som Diana Ross utan att riktigt lyckats. Men här når hon då äntligen ända fram, det här är Janets svar på Diana Ross [I]Eaten Alive[/I] från 1985.
Skivbolag:
Artist:
