Jaheim är bara 22 år gammal men låter redan som en Teddy Pendergrass som ägnat tio år på fel sida av murarna. 70- och 80-talets soul går genom ett tungt hiphop-filter, Jaheim ser mer ut som Xzibit än Ginuwine och han sjunger ut sitt hjärta som ingen annan just nu. Det är svårt att minnas senast en soulartists namn viskats så ofta och så upphetsat som det just nu viskas om Jaheim.
New Jersey-sonen Jaheim fick skivkontrakt efter att ha lämnat en demo med Luther Vandross-låten [I]Never Too Much[/I] hos Naughty By Natures Kay Gee. Det är också han som producerat merparten av Jaheims debutskiva. Kay Gee låg förra året bakom toppspår som Ideals [I]Whatever[/I], Nexts [I]Wifey[/I] och Shade Sheists [I]Where I Wanna Be[/I]. [I]Ghetto Love[/I] håller sig dock på behörigt avstånd från glansiga r'n'b-ideal och skapar istället något annat, grövre och mörkare. Jaheim berättar historier om sig själv, om sitt liv, på ett sätt som gör oss delaktiga. Det är sådant man inte hör så ofta.
Håret flätat ända bak, en doo rag perfekt knuten runt huvudet och hela garderoben hämtad från Thugs R Us. Jämfört med r'n'b-stjärnor som Sisqo, Usher, och Ginuwine kommer Jaheim snarare på som en Ruff Ryder med guld i strupen. Just Ginuwine får sig en känga i Jaheims debutsingel [I]Lil Nigga Ain't Mine[/I]. Låten är Michael Jacksons [I]Billie Jean[/I] uppdaterad för att pumpas i jeepar över hela den fria världen, ett ursinnigt svar till en tjej som hävdar att hon fött hans barn, "meh, han ser ju ut precis som Ginuwine" sjunger Jaheim över ett hotfullt hiphop-beat.
Men Jaheim är mer än bara förbannad machoman på [I]Ghetto Love[/I]. Det är först och främst en romantisk balladskiva. I [I]Ready, Willing & Able[/I] är han världens bäste, mest omtänksamme älskare med buketter och tålamod och alla knep i boken. Lil' Mo-duetten [I]Finder's Keeper's[/I] är tjusigt avslappnat dansgolvsmaterial (får du också känslan ibland att Lil' Mo är med på allt som är bra?). Slow jams som [I]Looking for Love[/I] och [I]Heaven in Your Eyes[/I] kommer att värma de kallaste av hjärtan. Och så [I]Could It Be[/I], sången som är den största anledningen till att jag skriver det här. [I]Could It Be[/I] låter fortfarande lika mäktig som första gången man hörde den, en kärleksballad med en ruff hiphop-produktion och ett orkesterarrangemang som sakta väller fram och lyfter upp Jaheims sång till soulhimlen.
Om soulmannens framtid utstakades 1996 med D'Angelos [I]Brown Sugar[/I] och R. Kellys [I]R. Kelly[/I] så är [I]Ghetto Love[/I] punkten där dessa två flätas ihop. Vi lever i en tid då ingen verkar vilja göra helgjutna album - skivor har så många olika producenter att det inte spelar någon roll hur bra de enskilda låtarna är, det låter ändå mer som en samlingsskiva än ett album. Det behöver i och för sig inte vara en dålig sak, det blir roligare på klubben och det håller åtminstone de mest pretentiösa skojarna kontraktslösa.
[I]Ghetto Love[/I] tränger djupare in i dig dag efter dag, månad efter månad, tills varje låt känns som en klassiker och en outbytbar del av ditt liv. En skiva som börjar med två intron - bara en sådan sak - och slutar i ett balladland som inte många förutom Luther Vandross släppts in i.
Det här är musiken som får DJ Jens på radiostationen MRS 90.5 i Stockholm att darra på rösten, det här är ghettokärlek för alla som någonsin längtat efter en ny soul som varken är ansträngt tillbakablickande eller opersonligt massproducerad.Skivbolag:
Artist:
