Tiotalet har inte varit särskilt spännande på In Flames-fronten. Efter en rad halvbra och lite uddlösa album har det blivit allt svårare att vara optimistisk till Göteborgsbandets framtid. Och så plötsligt, som ett svar på alla skeptiska röster, kommer ett album som Foregone och suddar ut alla tvivel.
In Flames visar här var de har sina rötter, och att de fortfarande är mästare inom melodisk death metal. Det handlar inte om att de satt sig ner och kalkylerat hur de lät för 20 år sedan, utan det känns snarare som om de låtit musiken leda dem åt det hållet. Det finns dock fortfarande mycket kvar av det mer moderna In Flames, vilket framförallt hörs på sången. Här uppstår också albumets kanske enda riktiga svaghet, nämligen att Anders Fridéns rensång ibland låter lite överdrivet generisk och poppig.
Förutom det är Foregone ett stabilt album rakt igenom. Framförallt är det väldigt mycket In Flames, på bästa möjliga sätt. Bäst är A Dialogue In b Flat Minor, som blandar growl med rensång på det sätt som Fridén behärskar bättre än de flesta andra, med ett litet minus för det som nämnts ovan. Refrängen är däremot mindre befläckad av detta och är utan tvekan en av albumets stora höjdpunkter.
I Cynosure kretsar mycket kring ett otroligt basriff från Bryce Paul och i Bleeding Out är det istället Björn Gelotte och nyförvärvet Chris Brodericks gitarrer som stjäl rampljuset. Även här lyckas refrängerna lyfta låtarna ytterligare en nivå, vilket väl alltid har varit en av bandets största styrkor. Men det går inte att prata om det här albumet utan att nämna låtarna Foregone Pt 1 och Foregone Pt 2. Rimligt placerade i mitten av låtlistan utgör de en sorts nav och kommer förmodligen tilltala varenda människa som någon gång kallat sig för In Flames fan.
Foregone Pt 1 öppnar med ett rasande tempo, dubbeltramp, giftiga gitarriff och en vrålande Fridén. Det är In Flames i sitt esse, och melodeath när den är som bäst. Det är en av de tyngre låtarna på albumet, och definitivt en av de bättre. I Foregone Pt 2 sänks tempot, men tyngden ligger kvar. Det är en betydligt mer melodisk låt med mer rensång och en mer radiovänlig refräng, och en perfekt avslutning på albumets största nummer.
Den som saknat gamla In Flames, men som samtidigt uppskattat vissa element av vad de gjort under tiotalet, kommer förmodligen älska Foregone. Det här är ett album som bara kan bli till när ett band funnit ny energi, och förvaltat den på det sätt som bara erfarenhet kan åstadkomma.
