För den som ännu inte bekantat sig med The Smile består trion av Radioheads två frontfigurer, Thom Yorke och Johnny Greenwood, samt jazz-trummisen Tom Skinner. De släppte sitt första album, A Light for Attracting Attention, 2022 och har sedan dess gått från att klassas som något av ett sidoprojekt till att etablera sig som ett band som är här för att stanna. Det märks inte minst på uppföljaren, Wall of Eyes, som cementerar trions originalitet och särställning på dagens musikscen.
Albumet rymmer mycket av det som gjorde debuten så karaktäristisk och intressant, men bjuder samtidigt på något nytt. Yorke och Greenwoods experimenterande med ljud och rytmer är mer framträdande än någonsin, vilket stundtals ställer vissa krav på lyssnaren, men det är också allt ont som finns att säga. För framförallt är Wall of Eyes ett väldigt fritt album, där kreativiteten och skaparglädjen har fått stå i centrum. De udda rytmerna, gitarriffen och ljudlandskapen känns inte konstlade eller ansträngda, utan självklara. De är noggrant skulpterade av tre musiker som vet exakt vad de håller på med, även när musiken tangerar konstens yttre gränser.
Snyggast låter det när trion går ihop och till synes jammar fram introt till Read The Room, som också är en av albumets bästa låtar (och som inte helt osökt för tankarna till ett mentalsjukhus). Bending Hectic är ett annat konststycke, där Thom Yorke sjunger om att köra bil i de italienska bergen, för att sedan berätta att han släpper taget om ratten. Låten utmynnar till sist i stigande skräckfilmsstråkar och ett rockcrescendo med gitarrer man kan klyva ved med.
Ändå är det något magiskt i den hypnotiska enkelheten i I Quit som gör låten till albumets mest minnesvärda stund. Det kraftiga ekot från den samplade gitarren tillsammans med den melankoliska pianoslingan skapar en ljudbild som är så speciell och effektfull att det gärna hade fått pågå i timmar.
Wall of Eyes bjuder med andra ord på en upplevelse utöver det vanliga. Albumet som helhet är ett experimentellt och kreativt fulländat prov på att The Smile är en av vår tids mest intressanta konstellationer. Om Thom Yorke och Johnny Greenwood fortsätter slå sina udda huvuden ihop på det här sättet så kanske de rent av har skapat något i nivå med det band som en gång gjorde dem så stora.
