Sedan starten av Thee Headcoatees för 25 år sedan har Holly Golightly varit garagerockens drottning, med gästspel hos såväl Mudhoney som The White Stripes som tecken på hennes status. Men med sitt första soloalbum på elva år fortsätter Hennes Majestät arbetet med att expandera sitt imperium vida omkring.
Här finns pärlor i girlgrouptraditionen, orgelpop från 60-talet och cool gammal nattklubbsrhythm'n'blues med jazzkänsla, alltihop sofistikerat, avmätt och lite ödsligt. "There's no need to shout", viskar hon i Empty Spaces, och det är en devis som hon med mjuk och tillbakalutad röst också konsekvent efterlever. Men samtidigt lurar en farlig egg av larm i bakgrunden. På flera ställen finns en ökentwang värdig självaste Poison Ivy, i Hell to Pay manglar en distad psychgitarr avvaktande långt tillbaka i ljudbilden, och den fuzz som finns i riffet på Fool Fool Fool brukar inte återfinnas i den sortens sentimentala soulballader. Att Holly Golightly breddat och sofistikerat sitt uttryck har nämligen inte på något sätt minskat hennes farlighet.
