Varför blir inga barn gjorda? Olga Crafoord Lundell ger sig in i debatten.
När jag var 14 år gjorde jag min alkoholdebut. Jag och min bästa kompis tillverkade en häxa av min pappas samlade spritsortiment och drack den i Vitabergsparken. Därefter fick jag min första kyss. Unga, naiva lilla jag – eller? Som flicka var jag en riktig tantsnusksfantast. Jag hade läst allt ifrån Twilight till Utvandrarna (som faktiskt är väldigt sexig) och sett otaliga säsonger Paradise hotel och Love Island.
Nu är jag 24. Jag läser gravidlitteratur och följer ”badassmotherbirther" på Instagram. Kontot drivs av en barnmorska som lägger ut oerhört explicita filmer på förlossningar, det är Gudrun Schymans buske gånger 1 000. Jag försöker se en video varje kväll innan jag somnar. För mig är det någon slags KBT. En annan jag följer slaviskt är barnmorskan Asabea Britton. Hon vittnar om att många förstagångsmödrar nästan är oförberedda. Förlossningspersonalen får frågor som ”Hur ska jag göra för att få min bebis att sluta skrika?” och ”Är det normalt att barnet är så tyst när det sover?”
Britton tror att okunskapen beror på Sveriges individualistiska kultur. I ett land där vi får barn först när vi är över 30 och fram till dess lever i en oas av resturangbesök, karriärsiver och dekandenta nattklubbar blir erfarenheterna av barn få. Ens egna bebis är ofta den första man snusar i nacken. Inte nog med att min generation sällan utsätts för barn, vi har mindre sex och inleder fasta relationer senare. Vi bor i egna lägenheter och undviker kollektiva boendeformer. Man kan ju fråga sig hur det påverkar förmågan att relatera till andra människor.
Min generation är konservativ och traditionell. Det märker jag inte minst på mitt eget val av utbildning. Något annat än läkare, jurist eller psykolog har inte funnits på kartan, och då är jag ändå ett äckligt kulturbarn. Jag pensionssparar och har en buffert. Jag har definitivt mindre sex än vad jag vill erkänna. Min senaste partner valde jag förmodligen på grund av att han hade en bostadsrätt på Södermalm och gärna handlade i charken på Stockholms dyraste Ica. Bland mina jämnåriga är barn ingen självklarhet, utan något man måste förtjäna. Barn är körsbäret på pajen. Pajen är en borgerlig tillvaro så god att varken krig eller miljökatastrofer riskerar att förstöra smaken. Den enda ingrediensen är kärnfamiljen. Som skilsmässobarn är den ingrediensen svår att få tag i. Kanske ger man upp redan innan man börjat? Eller så gifter man sig med någon man inte är kär i för trygghetens skull? Risken är bara att man inte vill ligga med personen. Då blir det inga barn i alla fall….
Min mardröm är att bli ihop med en stormig förälskelse, bli lämnad som gravid student och bli ensamstående utan sjukpenning. Den delar jag med alla mina vänner. Därför blir jag nästan lite kränkt när Victor Malm vill att jag ska skaffa barn typ… nu. Med lite tur hittar jag en man med god ekonomi och en lång akademisk utbildning. Kommer jag känna mig redo då? Troligtvis inte. Det spelar ingen roll att jag sett en halv miljon klipp på naturliga förlossningar. I jakten på en trygg tillvaro kommer jag ha missat många viktiga mänskliga erfarenheter. Jag kommer ligga på BB och fråga barnmorskan varför mitt barn skriker.
Läs även: Daniela Rathana: "Det känns cringe att vilja vara popstjärna"
