Den Londonbaserade artisten Hemi Hemingway har flera kort i rockärmen. På sin första EP (som fått sitt namn från 1940-tals klassikern The Heart Is a Lonely Hunter) hoppar han mellan olika tidsperioder både emotionellt och musikaliskt.
EP:n doftar av ett sprakande 1960-tal. Saxofonen är ett återkommande inslag och pop-tonerna påminner bland annat om The Ronettes. Samtidigt tar sången och berättelsen avstamp i 2020-talets verklighet och realism.
Den lyxiga musiken om ett krossat hjärta får mig att undra om det kan vara så att Hemi Hemingway bär på en stor hemlighet. Kan det vara så att han egentligen är en filmkaraktär från den amerikanska klassikern The Great Gatsby?
Det kittlar i magen medan Hemi Hemingway experimenterar med musiken. Resultatet är ju otroligt maffigt. Å andra sidan hinner den där kittlande känslan aldrig fastna innanför huden. Stundvis undrar jag om de sex låtarna inte är lite väl stilrena?
Samma sak gäller Hemi Hemingways röst, som oftast är enformig. Det är först i den sista låten My Lover, A Strange Her som rösten känns riktigt sårbar, trots att hela EP:n egentligen handlar om sårbarhet.
