Att Hästpojken skulle stå för årets sommarplåga är en högoddsare så osannolik att den hade kunnat vara en Zlatan-tweet, och riktigt så långt kanske vi inte ska dra det. Men på flera sätt har duons fjärde album häpnadsväckande i sin kommersiella tillgänglighet, när de skamlöst och ogenenerat snor från de bästa (och bästsäljande) och radar upp upp den ena måste-vara-singelhit-låten efter den andra.
100 dagar till exempel toppar Adam Bolenius smidiga solskenspop och Martin Elissons mest vänliga Gessle-tonfall med uppenbart stulna Abba-körer, och så fortsätter det med den pianodrivna och Elvis Costello-1979-hittiga Råttans år.
Martin Elisson sjunger strålande, med timing och dynamik i frasering och tilltal, och sen som vill beslå honom med Håkan- eller Henrik-typiska tillmälen har inget här att hämta. Men han är inte beredd att låta oss komma undan riktigt så enkelt. Oberoende av trevlighetsgrad i melodier och arr är hans texter konsekvent fulla av svärta. I Dexyspopiga En annan värld hjälper inga jublande blåssektioner i världen från att vakna genomsvettig, och även i Family Mans i sammanhanget rätt aparta Dungenförstärkta folkpop finns mörka skuggor.
Ofödda lilla barn har Martin Elisson avfärdat som ett pinsamt skämt, men de råd han ger sin avkomma är lika gripande i sin vilsenhet som till och med de förvirrade hemläxeråd David Bowie gav sin nyfödde Zowie i Kooks 1972. Har man så dessutom liksom undertecknad redan en stark, djup och mycket långvarig relation till Joy Division och New Order är det på toppen av allt rent hjärteknipande att höra hur Hästpojken stjäl allt väsentligt från Ceremony till sin egen Gehenna, och dessutom adderar en metadimension i en text om hur Martin och Adam tittar sig i naveln i sin passion för Hästpojken. I kombination med Hästpojkens svärtade popenkelhet är det en passion som smittar svårt.
Läs även: I manegen med Hästpojken.
