I manegen med Hästpojken

16:18 13 Apr 2018

“Världen har ju förändrats rätt mycket sedan sist, men det har ju inte Hästpojken gjort”, förklarar Martin Elisson känslan inför att släppa Hästpojken är död, bandets första skiva på fem år. Men på den punkten har han fel.

I en presstext inför nya albumet funderar Martin Elisson över vad hans 18 år gamla jag - ungefär när han och Adam Bolenius släppte sin första skiva med Bad Cash Quartet för 20 år sedan - hade tyckt om honom idag, och om Hästpojkens fjärde album Hästpojken är död. Det är ett inte särskilt långsökt grubbleri av den forne livsutmanaren som utvecklats till den eftertänksamme man som sitter framför mig med ett glas vatten idag. Han har ångrat sig och stoppat beställningen av en sexpack öl inför denna dagens sista intervju, och han frestas inte heller påfallande av att Adam tjuvstartar helgledigheten med ett glas vitt.

– Det är ju något jag skrivit mycket om, behovet av att bedöva sig, berättar Martin. Alla bedövar sig på olika sätt, och jag har använt mig mycket av alkohol. Det har jag behövt bearbeta och skriva om. 100 dagar till exempel handlar om att försöka hålla sig nykter.

Senast jag intervjuade Martin och Adam i samband med deras förra album En magisk tanke för fem år sedan pratade vi också om alkohol, men då mer ur perspektivet ”fest”.

– Ja, jag har nog kommit till någon insikt nu som jag inte hade nått då, nickar Martin. Jag skulle nog inte skriva under på att man måste sluta dricka helt, men jag har förstått att jag har använt drickandet som ett sätt att döva, inte förhöja. Jag har försökt ta bort.

Martin sträcker på sig och fortsätter.

– Jag har haft svårt att förstå varför inte alla människor har problem med det här. Men det har man väl, människor hittar bara olika sätt att hantera vardagsångesten, ångesten av att existera

Hästpojkens tidigaste spelningar beskrivs ibland som fylleslag, och Adam verkar ha varit den som tidigt ställde krav på åtminstone lindrig nykterhet. Det finns historier om hur han skällt ut både Martin och Hästpojkens ursprungliga tredje medlem Lars.
– Lars fuckade upp en av våra första spelningar. En trummis som inte kan spela, det blir ju extremt pinsamt för oss andra att stå på scen. I Bad Cash Quartet var det ju andra medlemmar som tog ett sådant ansvar, så här blev det ett sätt att känna att Hästpojken var på allvar.

Jag undrar om Adam tycker att att Martins drickande stått i vägen för Hästpojken på senare år, och han vänder sig direkt till Martin för att svara.
– Du har ju alltid haft en hög arbetsmoral, Martin. Det är väl mer att jag ibland sett att du inte mår bra, och har försökt ta bort lite ansvar från dina axlar. ”Du behöver inte vara med på det här repet, Martin”. Annars skulle jag inte säga att det påverkat, mer än någon enstaka spelning. Men det är klart, rösten påverkas också.
– Samtidigt bryter man ju ner sig själv psykiskt också, invänder Martin. Men vi ska inte göra det här för stort nu, för så jävla illa däran har jag inte varit.
– Och de gångerna du har varit det har vi lagt bandet åt sidan, då har vi ju varit på en mer vänskaplig nivå, fortsätter Adam.
– Men sedan två och ett halvt år sedan har jag ändrat mitt liv, och jag har bättre koll nu. Jag är lyckligare… eller… jag är åtminstone inte den där självömkande jobbiga personen.

Några av de mest gripande stunderna på Hästpojken är död finns i Under hjulet, där Martin sjunger att han pratar lite mer än han tänkt, och dricker lite mer än han tänkt.
– Och att jag ”gråter framför människor jag hatar”. Det är ganska självupplevt, under en period när jag drack för mycket. Jag var ute för mycket, och var full och betedde mig illa. En gång var det någon som jag inte ens respekterade som stod och skällde på mig, och jag bad den personen om ursäkt för min existens - någon sorts total förnedring.

Det har gått fem år sedan Hästpojkens förra album En magisk tanke, och under den tiden har de arbetat med sitt nya album.

– Fast lågintensivt, förklarar Martin.
– Som jag minns det, men det är lite blurrigt, så hade vi ett par låtar redan det första året, säger Adam. Sedan efter något år var det en låt som en kompis reagerade på - ”fan, det här är grymt, det här är ju ni!” - och det var då vi sa att vi börjar göra en skiva. Så själva arbetet med den nya skivan har alltså pågått under de senaste tre åren.

I samband med förra albumet berättade Martin och Adam att det var första gången de skrivit nytt material till Hästpojken. Till de två första skivorna hade det mest handlat om sådant som kommit till men inte använts i Bad Cash Quartet. Kan utmaningen att skriva nytt ha bidragit till skivans utdragna tillkomst?

– Tre år är nog så lång tid det tar för oss att göra en skiva från grunden, instämmer Adam, och nu kanske vi började med att slarva bort två år innan dess genom att inte vara tillräckligt fokuserade.

– Man behöver göra alla de där skitlåtarna att kassera först, menar Martin. Men ändå, jag undrar varför det tar oss tre år? Det gör det ju inte för andra… Nå, utom för Henrik (Berggren) då. Det är skönt att ha honom att jämföra sig med.

När Hästpojken konfronteras med påståendet att deras nya skiva är lättillgänglig pop sparkar de inte alls bakut. Tvärtom.
– Ibland kan man tycka att något som är snällt och vänt är hårdare än det man försöker göra för att det ska vara hårt, bestämmer Adam.

Jag kastar fram Blondie som jämförelse med den discopop som utmärker låtar som 100 dagar och Råttans år, och Adam blir strålande glad.

– Ja! De är ju minst lika hårda som Ramones, tycker jag. Det är ju inte så punkigt musikaliskt, de var bara med i en punkvåg och hade en punkig attityd.
– Vi har helt övergivit det där bråkiga, punkiga, instämmer Martin. Det blir så jävla svettigt när man försöker göra det hårt, man når inte målet att musiken ska kännas. Men det blir kanske lite av en kamp, en kontrast, när jag försöker skrika över det där slickade soundet.

När jag föreslår att de tar det slickade ett steg längre med detaljer som är rent utstuderade tänds en glimt i parets ögon, och förtjust kastar de sig in i leken att dissekera sitt nya album för att blottlägga alla inspirationskällor, lån och blinkningar.

– I 100 dagar finns ett körarrangemang som är väldigt smörigt, föreslår jag. ”Ah-ha”
– Hör du vilken låt det kommer ifrån, fnissar Adam förtjust. Abba! Knowing Me Knowing You! Det är Ulvaeus.
– När skivan var klar satte jag på den en tidig morgon, berättar Martin, och jag blev alldeles glad. Fan så popigt och härligt det låter! Det känns jättebra. Det får gärna vara en morgonskiva, att starta dagen med. Jag sjunger ju ganska otydligt, så man kan ju skita i texterna… 

Men det gör man inte. För även om texterna ofta är svårtydda för lyssnaren är de fyllda av den djupaste och mest rättframma ärlighet.
– Det är väldigt sällan som jag skjuter upp ett textskrivande, berättar Martin. När Adam skickar en låt sätter jag mig oftast direkt och skriver en text, och sjunger in den. Målet är väl att vara så ärlig som möjligt, men när jag beskriver en känsla på ett sätt som är sant blir det kanske inte alltid så lätt att förstå. Om det går att kombinera ärlighet med att vara tydlig har jag verkligen träffat målet. Det har jag gjort kanske två gånger i livet hittills.

Med Ofödda lilla barn är Martin tvärsäker på att ha missat målet med flera kilometer. Med Adam känner annorlunda.
– Jag blev ju väldigt överväldigad av den, berättar Adam, men du var ganska skeptisk, Martin.
– Den var ett skämt, fräser Martin. Det är en parafras på en dikt av Kristina Lugn, som har parafraserat Anna Maria Lenngren. Tanken var att berätta hur lite man har att ge.

”Ha tre-fyra vänner, och håll dem kort”, lyder ett av föräldraråden i texten.

– Det var en sådan text som gick jättefort att skriva, och sedan var jag… Ofödda lilla barn, jag tycker att det är en jävligt äcklig textrad.

Den låt som skiljer sig mest från resten av albumet är Jehenna.
– Ja, instämmer Martin. Det hade lika gärna kunna hetat Helvetet.

Eller så hade den kunnat heta Ceremony? För till stora delar är det ju en cover av Joy Divisions sista låt och New Orders första singel, i gitarrer, i basgång, i trummor, i uppbyggnad, föreslår jag. Både Martin och Adam tystnar.
– Ja, det är det kanske, instämmer Adam ärligt överraskad. Hm. Jaha. Jag kommer inte ens ihåg exakt hur Ceremony låter, men nu när du säger det kanske det blev väldigt likt.
– Men sången är ju något helt annat, protesterar Martin rätteligen. Hm. Man kanske är skadad av Håkan. ”Det verkar ju ganska lugnt det här att sno”, hehe. Man blir så glad när det låter bra, så då tänker jag inte ens på sådant.

Det blir mindre ångest inför varje skivsläpp, sa ni senast vi sågs.
– Sa vi det, tvekar Martin.
– Man kanske inte har en dröm om att hela världen ska förändras av den här skivan, som när man var 20, funderar Adam.
– Vi har ju varit borta i fem år, fortsätter Martin, och då träffar jag aldrig media eller så. När vi nu ska släppa en ny skiva så är det en helt annan värld, och jag kan känna mig lite stressad över att upptäcka att jag inte har någon koll riktigt. Vad tycker människor nu. Vilka är de, ens? Jag är så långt ifrån människorna. Jag håller mig för mig själv. Så, jo, jag är nervös inför att släppa en ny skiva.

Hästpojken är död (Tamiami Records) släpps den 20 april.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2018.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!