Gil Scott-Herons texter har ekat genom musikhistorien sedan 70-talet. Det som kanske är mest fascinerande med honom är att yngre generationer alltid har absorberat hans budskap och fört det vidare. Warren Gs Do You See, Commons The 6th Sense och Drakes Take Care har alla sina rötter Scott-Herons alster trots att de representerar olika delar av hiphopens spretiga historia. Scott-Herons sista album I´m New Here var ett storslaget farväl som satte djupa spår i 10-talet. Jamie XXs remix av albumet gjorde också Scott-Herons råa och klarsynta texter tillgängliga för yngre generationer. Nu, tio år efter releasen av I´m New Here, kommer en spännande tolkning av Scott-Herons sista album. Det är den Chicagobaserade jazztrummisen Makaya McCraven som har tagit sig an verket för att se vad som händer när man ger texterna en ny inramning.
McCraven är sedan tidigare känd för att involvera element från olika liveframträdande i sina låtar. Albumet Universal Beings hyllades just för McCravens förmåga att lappa ihop delar från olika improvisationssessioner till nya verk vilket han också gör på We're New Again. Han har varvat inspelningar från sitt eget skapande med äldre inspelningar från sina musicerande föräldrar för att ge spåren en vintage-känsla. Det främsta exemplet på det är Me And The Devil där de knastriga blås-inspelningarna kompletterar McCravens släpiga beat på ett vackert sätt. Det mest gripande med originalalbumet var Scott-Herons uppgörelse med sin bakgrund på On Coming From a Broken Home Pt. 1 & 2. På We're New Again har McCraven valt att dela upp monologen i fyra delar där han varsamt har tonsatt dem på ett respektfullt sätt. Symbiosen mellan texten och de silkeslena kompositionerna gör dessa till albumets bästa spår. McCravens tolkning av Running för tankarna till The Roots och är också en favorit.
We're New Again är ett album som landar långt ifrån originalet. McCravens New Wave-inspirerade jazzbeats är introverta och egensinniga. Det fina är att Scott-Herons alster är likadana. De följer få regler men lyckades alltid gripa tag i en på något sätt. Båda talar samma språk även om deras musik har få beröringspunkter. Det är förmodligen därför denna tolkning träffar så djupt. Det är en hommage till Chicago och till en man som har skänkt stöd och kraft till så många. Förhoppningsvis får We're New Again återigen yngre lyssnare att undra vem den raspiga rösten tillhör, precis som jag gjorde för tio år sedan.
