Gil Scott-Heron & Makaya McCraven - We're New Again

levi hielle-bergstrom 00:00 8 Feb 2020

Gil Scott-Herons texter har ekat genom musikhistorien sedan 70-talet. Det som kanske är mest fascinerande med honom är att yngre generationer alltid har absorberat hans budskap och fört det vidare. Warren Gs Do You SeeCommons The 6th Sense och Drakes Take Care har alla sina rötter Scott-Herons alster trots att de representerar olika delar av hiphopens spretiga historia. Scott-Herons sista album I´m New Here var ett storslaget farväl som satte djupa spår i 10-talet. Jamie XXs remix av albumet gjorde också Scott-Herons råa och klarsynta texter tillgängliga för yngre generationer. Nu, tio år efter releasen av I´m New Here, kommer en spännande tolkning av Scott-Herons sista album. Det är den Chicagobaserade jazztrummisen Makaya McCraven som har tagit sig an verket för att se vad som händer när man ger texterna en ny inramning 

McCraven är sedan tidigare känd för att involvera element från olika liveframträdande i sina låtar. Albumet Universal Beings hyllades just för McCravens förmåga att lappa ihop delar från olika improvisationssessioner till nya verk vilket han också gör på We're New AgainHan har varvat inspelningar från sitt eget skapande med äldre inspelningar från sina musicerande föräldrar för att ge spåren en vintage-känsla. Det främsta exemplet på det är Me And The Devil där de knastriga blås-inspelningarna kompletterar McCravens släpiga beat på ett vackert sätt. Det mest gripande med originalalbumet var Scott-Herons uppgörelse med sin bakgrund på On Coming From a Broken Home Pt. 1 & 2. På We're New Again har McCraven valt att dela upp monologen i fyra delar där han varsamt har tonsatt dem på ett respektfullt sätt. Symbiosen mellan texten och de silkeslena kompositionerna gör dessa till albumets bästa spår. McCravens tolkning av Running för tankarna till The Roots och är också en favorit.  

We're New Again är ett album som landar långt ifrån originaletMcCravens New Wave-inspirerade jazzbeats är introverta och egensinniga. Det fina är att Scott-Herons alster är likadana. De följer få regler men lyckades alltid gripa tag i en på något sätt. Båda talar samma språk även om deras musik har få beröringspunkter. Det är förmodligen därför denna tolkning träffar så djupt. Det är en hommage till Chicago och till en man som har skänkt stöd och kraft till så många. Förhoppningsvis får We're New Again återigen yngre lyssnare att undra vem den raspiga rösten tillhör, precis som jag gjorde för tio år sedan. 

 

 

 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Heat - H.E.A.T. II

Efter 2017 års vattendelare Into the Great Unknown, som var ett uppfriskande initiativ av en mer modernt pop-orienterad aor, går Heat tillbaka på H.E.A.T. II till ett sound som har mer gemensamt med deras mer traditionella grund. Det är inte förvånande.

Greg Dulli — Random Desire

Den där förmågan att genom kombinationen av öronbedövande gitarrmangel och medryckande soulgroove åstadkomma en känslostormande passion har sällan svikit Greg Dulli. Sedan Afghan Whigs första inspelningar har den burit under tre årtionden med det bandet och någon gång ihop med Mark Lanegan som The Twilight Singers. Bara på Afghan Whigs senaste album, det andra efter återföreningen 2012 gick det rutin i receptet, och kanske berodde det på att återföreningen mer var Dullis sätt att betala tillbaka till sämre bemedlade bandmedlemmar än hans eget behov? 

The Night Flight Orchestra - Aeromantic

Denna nostalgiska konstellation är redan inne på sitt femte album och lyckas, som vanligt, med konststycket att kombinera en hög utgivningstakt med en enastående kvalitativ nivå. 

Med Soilwork-sångaren Björn Strid i spetsen fortsätter gruppen på sitt hedervärda uppdrag att sprida rock (och pop) sprungen ur 80-talets tidiga år. Generellt sett är detta den äldre skolans aor som dock har ett närmre förhållande med Abbas teatraliska melodiarrangemang samt en ådra av disco (och nyanser av schlager!).