Bland förebilderna märks Wendy Carlos och Nino Rota, men ska man associera Get Well Soon till film går tankarna snarare till en hipstervariant av Roland Emmerich. Precis som med landsmannens filmer, till exempel Godzilla och The Day After Tomorrow, är "bombasm" och "epos" ord med enbart positiva konnotationer i Konstantin Groppers värld. För sina expressionistiska musikmuraler, avsedda att absolut inte handla om jordens undergång och därmed givetvis om nästan inget annat än just det - är han beredd att arrangera lager på lager av alla tänkbara instrument - akustiska, elektriska och elektroniska - i vackra men halsbrytande kombinationer om det tjänar hans dramatiska syften. Men till skillnad från Emmerichs verk har Get Well Soon både substans och glimten i ögat, i synnerhet när han ger sin orkestrala pop en elektronisk barockkänsla. Aldrig har apocalypsen varit så underhållande.
