Vi kan nu konstatera följande från Dj Premiers dagordning - inför varje ny skiva gäller det att lägga ett otroligt beat på förstasingeln med en trumsampling från det hårda tidiga 80-talet.
Det hände inför förra skivan [I]Moment of Truth[/I]. Då kom [I]You Know My Steez[/I] komplett med ett beat som Premier klippt ihop av ett parti från den distade rytmen på Grandmaster Flashs [I]Flash to the Beat[/I] (1982).
Det hände igen, när han inför [I]The Ownerz[/I] norpar Edwin Birdsongs [I]Rapper Dapper Snapper[/I] (1980) och klipper den bortom oigenkännlighet.
Det krävs ett par av Premiers sockerbits-beats för att medicinen ska gå ner, för att kantigt parafrasera Mary Poppins. [I]The Ownerz[/I] låter aningen segare än till exempel [I]Moment of Truth[/I] där man kastades direkt in i lyssningsupplevelsen med fyra Gang Starr-klassiker på rad, innan man behövde börja hoppa igenom återstoden av skivan. Det är uppförsbacke in i [I]The Ownerz[/I] - ett segt intro och några godkända försökslåtar krävs innan den går på cruise control.
Guru, den stolt självproklamerade "King of Monotone", rappar bitvis i såsigaste laget. Det är måhända del i ekvationen - på liknande vis smyger sig några färglösa inhopp från rapparna i Gang Starr Foundation lite obemärkt förbi. Samarbetet mellan Gang Starr och kollektivet har väl inte riktigt fungerat sedan [I]Daily Operation[/I] och Group Homes [I]Livin' Proof[/I]. Istället är det "utomstående" Jadakiss och Boy Big som med sina respektive låtar från andrasingeln står för skivans starkaste gästspel.
Att säga att Gang Starr bara tävlar mot sig själva är en värdering i underkant. Det innebär nämligen att de behöver överträffa tre stycken mindre mästerverk innan de kan anses vara i god form. Det som slutgiltigt sänker [I]The Ownerz[/I] är att den på förhand utlovade [I]DJ Premier In Deep Concentration II[/I] uteblivit.
Skivbolag:
Artist:
