"Det kanske absolut sämsta bandet i hela Sverige". Så skrev Nöjesguiden om First Floor Powers debutalbum, och det är ett påstående som fortfarande i högsta grad är begripligt. Däremot är det inte på minsta sätt rätt. På ett sätt som måste gå vän av ordning på nerverna skiter nämligen First Floor Power fullständigt i alla konventioner. Inte så att de ständigt bryter mot dem, någon gång stannar de till i fina små popsånger som Silly dream and the flying kite med avhoppade Jenny Wilson som gäst. Men deras till synes planlösa irrande mellan raffinerad elektronik, munter cirkusindie och trombon- och kaffeburkexcesser från dagis, alltid med en monoton poetisk ambition och ibland med både skärande falsksång och omisskänneligt svengelskt uttal, bryr sig aldrig om hur konventionerna ser ut. Strukturalister, strateger och ideologer gör alltså bäst i att hålla sig långt borta från First Floor Power. Men den som någon gång funnit njutning i Laurie Anderson, PiL, Torkel Rasmusson eller kanske mest i Red Krayola och Swell Maps har mycket att bli förälskad i.
