Man kan anmärka på att det finns en överetablering av stiliserade skivor där torchsångerskor ger sig fullständigt hän åt Bobbie Gentry-excesser. Att varför skulle vi uppmärksamma Faye Webster, när först A Girl Called Eddy backad av Richard Hawley och sedan Nicole Atkins gjorde det snäppet bättre och ändå blev så orättvist förbisedd för ett decennium sedan? Att även en artist som Nina Persson skulle sjunga de här sångerna bättre än Faye Webster.
Alltihop är rimliga invändningar, men å andra sidan kanske vi inte kan få för mycket av det goda? Och Atlanta Millionaires Club är en verklig njutning med sina luftiga arrangemang, sina ekande twanggitarrer och sina djupt vemodiga melodier. Att Faye Webster dessutom sjunger dem med känsla och övertygelse som smittar gör inte saken sämre, och smäktande ballader som Jonny med gråtmilda stråkar, övergivna blåsare och hjärtesorg är strålande.
Något enstaka steg utanför genrebegränsningarna tillåter sig Faye Webster, med varierat resultat. Studsigt souljazziga Come to Atlanta är lika lite genuin som hennes 60-talsballader, men den är också lika underhållande och välsmakande.
Flowers däremot bryter mönstret genom att abrupt återföra oss till samtiden med ett visserligen snyggt beat och ett fint rapgästspel av Father. Det väcker lyssnaren ur trollbindningen, och även om det är viktigt för Faye Webster att visa att hon har flera sidor sitter den väldigt obekvämt i sammanhanget.
