"It got too hot, and so he overthrew the system". Med sådan drastisk lyrisk flyhänthet inleds Things It Would Have Been Helpful To Know Before The Revolution på Josh Tillmans tredje album som Father John Misty, och därmed sätter han tonen för både hur låttitlar alltid borde formuleras och för en lyrisk flyhänthet vars like inte hörts sedan Randy Newmans allra mest inspirerande stunder.
Med ett temaalbum om mänskligheten gapar Father John Misty över de största tänkbara styckena, och redan i skivans inledande epos till titelspår förklarar han hela existensen, med könsroller, religion, kapital och politisk manipulation. Det skulle vara svårtuggat i sin gigantiska pretentioner, om det inte samtidigt vore så förbannat fyndigt och kul.
Han glöder av självförtroende i sina texter och nästan ännu mer i hur han utvecklat värmen, innerligheten och personligheten i sin sångröst. Tillsammans bidrar sådant till stunder som The Memo, där oändlig musikalisk skönhet och änglakörer kombineras med klarsynta iakttagelser i smarta oneliners som "Narcissus would have had a field day if he could have got online.” Sångerna är huvudsakligen pianodominerade ballader, perfekt orkestrerade med adekvata blåssektioner, Nico Muhly-arrangerade stråkar och när det behövs till och med en kraftigt överdimensionerad gospelkör. Och å andra sidan med små elektroniska detaljer, subtila knäppningar och mjuka elpianon, som balanseras till en rent överväldigande dynamik.
Albumets centralverk är ett 13 minuter och ungefär 18 verser långt epos, stilla och mjukt akustiskt för stråkar och akustisk gitarr, om flytta från LA till New Orleans, från "these LA phonies and their bullshit bands, that sounds like dollar signs and Amy Grant", och från bilden av sig själv som "the oldest man in folk rock". För Josh Tillman dissar konsekvent de album han gav ut under sitt riktiga namn som falska och tillgjorda, till skillnad från de tre han gjort som Father John Misty. Men från en ironiker och cyniker av rang går sådant förstås inte att ta riktigt på allvar, och hans gudomliga komedi är proppfylld av svärtad humor, överdrifter och rena skrönor, som när han citerar sin pappas sista ord, “It’s like my father said before he croaked / ‘Son, you’re killing me’ and ‘That’s all, folks!’”.
"Try something less ambitious the next time you get bored, o my Lord", sammanfattar han hela skapelsen och kanske samtidigt sin egen magnifika albumkonstruktion i genialt betitlade When the God of Love Returns There'll Be Hell to Pay. För sanningen är att ett mastodontverk som Pure Comedy med ett dystopiskt fokus på mänsklighetens ödeläggelse av världen borde vara alldeles för omfattande och krävande. Om den nu inte hade varit så här fantastiskt smart, välfunnen, välkomponerad, vacker, tänkvärd och framför allt underhållande.
