Det berättas att Erick Sermon nyligen var nära att duka under. Det var jag också en gång när en ursinnig figur från Sydsverige ringde efter mig på redaktionen i flera dagar för att, efter min onådiga recension av det till stora delar Erick Sermon-producerade albumet [I]Blackout[/I] med Method Man och Redman, redogöra för sitt absoluta förakt för allt jag någonsin satt i text.
Betydelsen av Erick Sermons arbete för EPMD bör på alla vis högaktas, inte minst av fanatiska fans. Samtidigt som den musiken definierar en hel era, några gyllene år i hiphop, bär flera av hans senare produktioner karaktären av utfyllnadsmaterial. Erick Sermon vet hur man gör utfyllnadsmaterial, det hör alla som följt såväl EPMDs som Redmans respektive inspelningskarriärer.
Stor del i Erick Sermons problem är att samplingarna, liksom hans produktionsstil, saknar väldigt mycket originalitet. På nya skivan kommer en ny bottennotering i form av Tom Tom Clubs [I]Genius of Love[/I], med tillhörande textrader som "I get my freak on/I get my freak on". Att på lika nonchalant manér plugga Ohio Players [I]Funky Worm[/I] som refräng i ett annat stycke bidrar knappast heller till att ändra bilden av Erick Sermon som förlegad.
Fast här finns också låtar som lyfter sig över förväntningarna. Inte minst det fina titelspåret med Marvin Gaye. Denna låt fick inget betydande genomslag i etern i somras men förtjänar att värma desto fler hjärtan under vinterhalvåret. Och i sin helhet är [I]Music[/I] ett album lagom solid och rak hiphop, fullt jämbördig Dr Dres [I]Chronic 2001[/I].
Skivbolag:
Artist:
