I december såg jag honom senast, utklädd till pingvin på en flådig teater i England. Den nya skivan skulle presenteras, i sin helhet, från första till sista låten. En stråkarmé satt beredda med sina violiner fastklistrade mot hakan, spänningen var olidlig. Det var ganska olidligt alltihop. Ett dussin människor på en scen, som räknat i kvadratmeter hade kunnat ta ett dussin till. Men inte en centimeter fanns över till Ed Harcourt själv. Han kämpade för att bre ut sig, för att inte kvävas av skjortkragen, för att kunna le avslappnat och inte höra sin egen andning.
Mycket står på spel, det är lättare att sälja "cheeky cheeky touch my bum blockbusters" än vanvettiga pianoballader, gitarrutbrott och klockspels-solon skrivna med en lillgammal 22-åring och dennes oklanderliga smak, i regissörsstolen.
Mig har han för länge sedan övertygat mig om sin genialitet. Med hes röst, mjuk röst och skrovlig röst. Genom sina idoler, sin maniska blick och sitt ofokuserade mellansnack. Han har gjort det på Kägelbanan, på Södra Teatern och på olika adresser i London.
Vad jag försöker säga, om än invecklat, är att Ed Harcourt är så mycket större än vad en Ed Harcourt-skiva är. När idéerna har katalogiserats, analyserats och inte minst producerats, så är de alltid ett superlativ fattigare än vad Ed Harcourt själv är.
Vad jag än har intalat dig tidigare.
[I]From Every Sphere[/I] är hans andra skiva, men han har skrivit flera hundra låtar. De har inte ratats, de får bara inte plats.
Den här gången stämmer skivan bättre överens med Ed Harcourt. Här finns [I]Bittersweetheart[/I], vacker som en saga inbunden i rött läder, [I]All of Your Days Will Be Blessed[/I], powerpop med en andfådd tramporgel i botten, den bedårande och hesa [I]The Birds Will Sing For Us[/I] och [I]Jetsetter[/I], sången som gör varje dag till en surrealistisk julafton, och många, många fler. Fler glimtar av genialitet, färre ärr av saxen eller offer för en allt för rumsren produktion.
Men när hundra låtar blir tolv och Ed Harcourt blir en Ed Harcourt-skiva så blir dramaturgin kanske väl häftig. [I]Ghostwriter[/I] är lika teatral som outhärdlig och [I]Undertaker Strut[/I] vacklar på gränsen. Samtidigt är disharmonin som rusar omkring och oroar bakom [I]Watching the Sun Come Up[/I] precis vad som gör den kanske bäst av dem alla.
[I]From Every Sphere[/I] är tveklöst en stor skiva. Ed Harcourt själv är fortfarande ännu större.Skivbolag:
Artist:
