Samlingsrecension med [B]Dusty Springfield:[/B] Dusty in London
Dusty Springfield kom till Memphis. Och frös till is. Atlantics legendariske producent Jerry Wexler visade henne, i all välmening, var Wilson Pickett hade stått när han sjöng in [I]I'm A Midnight Mover[/I]. Dusty fick panik. Och Wexler pratade oavbrutet om en av sina andra artister, Aretha Franklin. Dusty blev livrädd. - Jerry talade inte om något annat än Aretha, och jag kände mig fullständigt skräckslagen. Och finns det en sak som hämmar god sång, så är det skräck. Jag gömde min skräck i smärta, berättade hon i efterhand.
Vad Wexler inte riktigt förstod var hur mycket Dusty och många andra på den brittiska musikscenen beundrade och avgudade de svarta artister som han hade runt omkring sig varje dag. Dusty hade redan från början med säker hand plockat pärlor ur den svarta musikskatten. På hennes debutalbum från 1964 finns låtar av både Ray Charles och Holland-Dozier-Holland och hon gör utmärkta tolkningar av Inez Foxx [I]Mockingbird[/I], flera Shirelles-låtar och några av Dionne Warwicks majestätiska ballader. Cliff Richard kallade henne, säkert med en blandning av skräck och förtjusning, för "en vit negress". Dusty Springfield är den mest övertygande vita soulsångerska popvärlden någonsin sett. Och hon blev det utan att ens försöka låta svart. Rösten var helt hennes egen. Hon älskade svart musik, men hon gjorde det så innerligt att hon aldrig kom på tanken att plagiera. Rösten var så otyglat emotionell att den i början av karriären ofta var precis på gräsen till att spricka och kollapsa. Ändå fanns det i den en blandning av intensiv njutning och total kontroll hon senare skulle finslipa till perfektion. Hon balanserade den smärta och den isolering som fanns i rösten på ett sätt som bara en riktigt stor sångare klarar av. Det är där vi hittar hennes speciella själ. Nu är hon borta. F
ör den som vill komma ihåg henne, eller för första gången upptäcka henne, rekommenderas dessa nya återutgivningar. [I]Dusty In Memphis[/I] innehåller hela det klassiska album Wexler så småningom fick ur henne, men också ytterligare 14 spår, de flesta tidigare outgivna. Bland dessa finns bland annat ett överblivet spår från Memphisinspelningarna, två spår från ett senare möte med Wexler i New York och nästan ett helt, oavslutat album producerat av Jeff Barry. Allt är bra. Men det är Memphisalbumet som gnistrar allra mest förföriskt. Känslorna antyds istället för att affischeras, nyanser och färger smygs på lyssnaren. Mjukheten i hennes röst ger en ny styrka och övertygelse. Den sexuella laddningen är påtaglig, självsäker och inbjudande.
Samtidigt som här finns ett starkt emotionellt djup även åt andra hållet - den förtvivlan och desperation som genomsyrar avslutande [I]I Can´t Make It Alone[/I] är oerhört påtaglig. När Dusty mot slutet av låten släpper ifrån sig ett vädjande "oh, help me" inbillar jag mig att det känns långt in i alla som lyssnar. Sällan har hon sjungit så bra.[I]Dusty In London[/I] annonseras på omslaget som "lost British recordings", men det betyder bara att de två album den baseras på aldrig gavs ut i USA. Inspelningarna gavs i resten av världen ut som [I]Dusty Definitely[/I] (1968) och [I]See All Her Faces[/I] (1972). Dessa inspelningar har kompletterats med några udda singlar och en rad outgivna inspelningar. Här finns utsökta låtar av Bacharach-David, Leon Russell, Jimmy Webb och Antonio Carlos Jobim. Den outgivna versionen av Gerry Goffins och Carole Kings [I]Wasn't Born To Follow[/I], med ett underbart solo av en oidentifíerad gitarrist, är en av många pärlor.
Bäst av allt är ändå hennes bitterljuva tolkning av Randy Newmans [I]I Think It's Going To Rain Today[/I], en låt hon med sina krav på perfektion närmade sig ytterst försiktigt. Ett år tog det innan han ansåg sig ha hittat rätt uttryck.
Kanske var det den omsorgen om de låtar hon valt att sjunga som gjorde hennes så älskad även av låtskrivarna. Carole King beklagade att hon och Gerry Goffin aldrig fick tillfälle att jobba med henne: - Bokstavligen hundratals artister spelade in våra låtar, men ingen tolkade dem så bra som Dusty. Hennes version av [I]Goin' Back[/I] är så vacker att den krossar mitt hjärta. Dustys karriär kantades av just sådana oantastliga, ouppnåeliga låttolkningar. Hon är djupt saknad.Skivbolag:
Artist:
