Långt innan debutalbumet har Dolores Haze gjort sig ökända genom att i praktiskt handlag tillämpa en attityd vars like inte synts till sedan Tough Alliances basebollträsvingande för tio år sedan.
Alltså kräver vän av ordning att de ska upp till bevis när det nu är dags för debutalbum – finns där någon substans bakom den extrema kaxigheten? Förmodligen kommer vän av ordning utifrån sådana föreställningar att hitta en del att anmärka på hos The Haze Is Forever avseende teknisk exakthet och grad av komplexitet. Som om det vore viktigt. Som om inte rebelliositeten i sig hade varit tillräckligt. Som om kvaliteten hos band som Sonic Youth gick att mäta i absoluta termer av harmonilära.
Låt vän av ordning hålla på med det där. Du behöver inte ens stänga dörren om hen för att slippa höra – Dolores Hazes första album är en så intensiv och högljudd upplevelse att den överröstar allt sådant gnäll. Det skramlar, gnisslar och värker, och till exempel feedbacken i The Garden är så livsfarlig att till och med Jesus & Mary Chain kastar in handduken. Ännu hårdare är Crazy About Me ihop med Rebecca och Fiona och Little Jinder, som efter ett inledande entusiastiskt ”Fuck you!” exploderar i en energiintensiv urladdning vars like inte hörts sedan The Runaways glansdagar. Lika frenetisk är I Got My Gun, men i smart electrokostym, och faktiskt större delen av de 21 minuter som är The Haze Is Forever.
Precis så lång ska den här sortens adrenalinrush vara. Och även om behovet av återhämtning sedan är akut så är behovet att omedelbart höra årets kaxigaste svenska album ännu en gång ännu större.
