Woah Dad!

Först blev jag glad när jag läste att INVSN blivit hårdare, mörkare och mer industriella. Deras nya sound är absolut bättre, mer dunkelt och ödesmättat, mer Joy Division än New Order. Men det räcker inte riktigt ända fram, kanske är det engelskan som stör, eller de popiga inslagen som dyker upp mitt i det karga. Jag hade önskat att man vågat ta steget fullt ut och lämnat de slingrande, schlagermelodierna åt sitt öde, för att helt gå upp i den deppiga fabrikskänslan. Förhoppningsvis är detta album bara en brygga över till den riktiga misären, den kommer att bli fin.

Popsicles Not Forever och Hey Princess var två av mina favoritlåtar när jag var poptjej. Dessutom skrev utmärkta Mats Jonsson en uppväxtserieroman med samma prinsesstitel. Sedan dess har Popsicles sångare Andreas Mattsson blivit soloartist och släppt några skivor på engelska. Detta är hans första album på svenska och precis som de flesta andra som börjar sjunga på sitt modersmål, är texterna den här gången mer politiska, reflekterande, samhällsanalytiska och detaljerade. Det går liksom inte att gömma sig bakom klatschiga fraser längre, nu måste orden vara på allvar.