Att Division 7 har släppt sitt debutalbum är det bästa som kunde hända musik-Sverige. Jag vill säga Sverige i stort, men förstår att det finns mer saker i livet än indie-rock. Jag kan inleda med att klargöra att det inte kommer finnas någon konstruktiv kritik som motpol till den hyllning som det här kommer bli, för jag hittar ingenting fel med Paradis Garage.
De tolv låtarna är en perfekt blandning av skränig indie-rock och lika skräniga, men nedtonade och fina melodier. Ofta i samma låt. Låten Ingen ängel är ett exempel på det, den är lika delar vacker och stökig. Refrängen låter till och med nästan lite Ted Gärdestad, om han uppträtt i Scalateaterns källare istället för på Melodifestivalens scen.
Det finns många som gör sådan här källarrock som tänker att råheten ska tala för sig själv, men det unika med Division 7 är att melodierna är utmärkande och lyckas låta klassiska. För alla som gillar deras tidiga musik kommer Paradis Garage inte göra en besviken, tvärtom. Bandets första släpp Inte hur du rör dig finns med i en ny tappning gästad av Julia Frej, och hon höjer en låt jag redan trodde var fulländad några nivåer till. Det är hela tiden den Division 7 man älskat, men upphöjt till hundra.
Den sista låten Drömmen är slut knyter ihop albumet fint med en mer lågmäld och seg ballad. Det är ironiskt nog låten som inte tar slut, eftersom den är åtta minuter lång. När jag såg minuterna tänkte jag att det fanns en risk att det var en sån “vi hatar radiomusik”-markering som fyller ut ett spår med trött instrumental i protest mot hit-samhället, men så är inte fallet här. Varje minut behövs!
Paradis Garage har allt: melankoliska låttexter, råa ljudbilder, stökiga gitarrer, otrolig sång och vackra melodier. Jag tror att den kan lyckas försvara titeln som ett av årets bästa album året ut, trots att det bara är januari.
