Jag har sällan blivit på bättre humör av ett album än av Jacob Öhrvalls andra skiva Hjärnan av och smajlet på. Det är en revival av svensk indie-pop när den är som bäst.
Att släppa ett egenproducerat tio spår långt popalbum på svenska innebär ju en svindlande fallhöjd, men det är inget att oroa för sig här. Det är skränigt och stökigt, det distar och skriks, och samtidigt låter det finslipat och noga planerat. Det bästa som kunde hända är att Jacob Öhrvall proddade allting helt själv, det är ett av få album med indiepop på svenska som släppts på sistone som fortfarande har en själ, och det hörs. Han leker med 80-tals syntar och distad bas som inte är enligt konstens alla regler, och det är det som är så upplyftande.
Texterna är långa och pratiga, fulla av ironi och lite självförakt. Det är också de som i stort höjer hela albumet, och gör att det blir något extra över det hela. Det är modigt, och kul. Att i en låt bara skrika rakt ut i ren frustration till en kaosartad ljudbild som i Jag har allting, är till exempel både modigt och kul. I regel är det inte melodierna som sticker ut, utan det är just texterna och den övergripande känslan.
Ändå gillar jag att han ger utrymme åt ett helt instrumentellt spår, bara för att han kan. Det känns som en pigg protest mot allt som är kommersiellt och platt. Jacob Öhrvall visar med sin skiva Hjärnan av och smajlet på att poppen inte är död, den behövde bara skakas om lite.
