Hans folk hade himlen i korkskruvslockarna och dansade ut ur moderlivet, men nu är de nöjda med stjärnor i ögonbrynen medan de står still och bakar Smålandsrullar. Det håller Devendra Banhart egenhändigt på att ändra på. Med en new age-mystik som får Tomas Di Leva att framstå som en träig föredragshållare i Dressman-kostym är han på god väg att egenhändigt avskaffa den fina gamla idrottsgrenen Håna Hippies. När han övergav sin loge innan spelningen på sommarens Accelerator för att istället sitta i lotusställning på asfalten närmade sig såväl indiepopare som goths honom med en storögd beundran som vore han deras privata återfödde Messias.
Men Devendra Banhart är ingen frälsare. Han är bara ett blomsterbarn med en unik röst - mjuk och med ett darr som om Tyrannosaurus Rex aldrig förkortat vare sig sitt namn eller sina kaftaner - och en vildvuxen musikalisk talang som för honom i spretande riktningar under den 21 låtar långa resa som är Cripple Crow. Ordentligt studioinspelad i Woodstock, som det anstår en hippie med koll på sina rötter, backas han den här gången av The Hairy Fairies, för att försöka skapa "dansvänlig folkmusik". Det lyckas hyfsat. I Feel Just Like A Child till exempel är i grunden 50-talsrock'n'roll som med hummanden, tjut från bandet och för att inte tala om bongotrummor placerar sig intill Marc Bolan, mitt i brytningen mellan akustisk flum och tonårsboogie.
Som bäst är Devendra Banhart riktigt skojig. Chinese Children är ett till stora delar improviserat skämt, och förmodligen ganska internt, men fortfarande lika kul, liksom den skojfriskt jazziga lilla dittyn Some People Ride the Wave. När han (förhoppningsvis) självironiskt leker med sin hippieretro och sjunger rader som "when I have kids I gonna want the child to be a long haired child" blir det rent dråpligt. Även hans vackra men obegripliga sida, som i den fantastiskt fina drömska berättelsen om en schizofren hermafrodit i Little Boys och i Quedate Luna med vacker latingitarr, bidrar till att förklara varför Devendra Banhart har förvärvat en sådan frälsarstatus. Men han mixar sådana höjdpunkter med såväl musikaliska som lyriska plattityder, värst i krigsprotesten Heard Somebody Say, och trista flöjt- och bjällerflummerier. Den som fyller sin giftpinne med olagliga blad kan förmodligen hitta groovy sinnesutvidgande impulser och djupsinniga sanningar i Lazy Butterflys bongos och sitarer. För den nyktre är det stundom bara obetydligt mer intressant än långdragna utläggningar från vilken nerrökt flummare som helst. Devendra Banhart behöver redigera och slipa på sitt evangelium.
