Jag vet att jag måste ta och släppa det här snart. Men inte förrän ALLA har hört [I]Ohio[/I]. Ok klar.
Jag blir lite sorgsen när jag tänker på Damien Jurado. Delvis för att idioter som jag själv har bestämt att han en gång för länge sedan skrev världens bästa låt och att inget han gjort före eller efter den kommer i närheten. Men också för att [I]Rehersals for Departure[/I] borde varit början på en fantastisk karriär. Inte den sista skuggan av någon som tar sin gitarr och beger sig mot närmaste futtiga lägereld.
Sedan 1998 har han förvisso släppt en drös skivor, med andras telefonsvararmeddelanden, sina egna sånger och med kompbandet Gathered In Song (som först var namnet på en gammal EP). Men hans utomjordiska röst förgyller mindre sånger och de hörs av färre människor. Jag kan varenda sång på [I]Rehearsals.[/I] men ingen sedan dess. Och sedan Rosie Thomas först dök upp som hans okända körtjej har rollerna blivit ombytta. Hon ligger på Sub Pop -- han har just lämnat dem för obskyrare Secretly Canadian. Här erbjuder hon dock fortfarande sin andrastämma, till flera av de -- till både innehåll och form -- psalmlika sångerna. Japp, alla spår av powerpop är borta. Likaså den skruvade [I]Ghost of David[/I]-produktionen. Kvar är nästan bara Jurado själv. Ett sörjande piano, en ihålig gitarr, något enstaka trumslag. Det är ödsligare än den blygsammaste a cappella (Jurado är enligt mina källor en väldigt troende renlevnadsmänniska, så den utvecklingen verkar hyfsat logisk), men fortfarande larvigt vackert. Men det går inte att komma ifrån att det är sorgligt. Både medvetet sorgligt och så på det där andra sättet. På en så stor röst.
Skivbolag:
Artist:
