Den som inte orkar sätta sig in i karaktärernas komplexa relation och resor på den avslutande delen av Damien Jurados trilogi kan slappna av. Det är lätt att strunta i sådant och istället bara låta sig vaggas till skön vilsamhet av de fina och lagom melankoliska singer-songwriter-sångerna a la 1971. Vare sig Damien Jurado sjunger till mjukt knäppande på nylonsträngar eller till mild och återhållsam orkestrering är det hela tiden varmt, innerligt och nära. När han i QACHINA dessutom hittar en försiktig latinrytm låter det förvirrande likt Rodriguez.
