Sveriges Rammstein är åter på banan. Huruvida det är orättvist att kalla bandet så då de eventuellt var före tüskarna kan man alltid diskutera, men det är egentligen helt ointressant. Zak Tell sjunger inte påtyska och ingen tänder eld på honom live. I övrigt är likheterna mellan debåda många och lättfunna. Övertydligheten, lättillgängligheten, det påklistrade autoritetsanslaget samt, inte minst den allerstädes närvarande torftigheten är lika extremfrapperande i båda fallen. Clawfinger skulle aldrig drömma om att lämna någon liten springa på glänt utan sparkar upp alla dörrar på vid gavel såväl musikaliskt som lyriskt.
Precis somRammstein känns de som en baktung koloss som tuggar på och försökerövertyga oss om sin förträfflighet genom att lägga på ytterligare ett kol,en sampling, eller en gitarr. Man hör inga försök till progressivitet påplattan, utan det hela är en försäljningsmässigt vattentät musikaliskhybrid med texter som ingen kan missförstå eller tolka på mer än ett sätt.Precis som tidigare. Huruvida Rammstein har integrerat nödrimmandet som enav de grundläggande byggstenarna i sitt låtkarvande är inte jag rätt manatt avgöra. Men hos Clawfinger verkar det ha hög prioritet. Där Rammsteinsmusikaliska bottennapp kan ses som en spekulativ cirkus där de inblandadeär maximalt medvetna om kalkonvärdet känns Clawfinger plågsamt allvarliga.Förutom hyfsat svängiga Wrong State Of Mind är det svårt att överhuvudtagetfinna några förmildrande omständigheter på plattan.
Skivbolag:
Artist:
