MVG/MNW

Kamera

Kamera vill gärna framställa sig själva som missförstådda dandys uppvuxna i [I](A Town in a) Coma[/I], även känt som det oförstående ghettot Nacka, och liknar själva Joakim Hjelms sångröst vid "en österrikisk korgosses". Men de måste blanda ihop rösten med sin sexuella utstrålning när de likt ett urvattnat och än mer könlöst Orchestral Manouvres in the Dark stormar fram med siktet inställt på prep

Teddybears STHLM

Efter att de tidigare gjort musik de själva ville spela live har nu Teddybears gjort ett album de själva vill lyssna på. Skillnaden är väsentlig. Därmed är de nämligen nu inte längre bara Stockholms bästa band i teorin, utan även i praktiken. Precis som Thomas Rusiaks Magic Villa är Rock'n'Roll High-schoolett bländ

Jag ger vad som helst för lite solsken

Visst är det märkligt; att språket ska betyda så mycket. Jag läser fler böcker på engelska än svenska, alla mina favorit-textförfattare är amerikaner och jag tittar sällan på textremsan på film -- men ändå är det som om jag aldrig hört vad Freddie Wadling sjunger förrän nu när han gör det på svenska. Och precis lika omtumlande är det att höra Nina från Cardigans på svenska; hon är [I]grym[/I] som

Total 13

Majoriteten av plattans 13 spår är under tre minuter och inbilla dig inte att det finns en tendens till ballad. Här är det fetma, fullt ös och refränger som sitter i reptilhjärnan efter max tre lyssningar. Håller det då? Vet inte riktigt. Jag har varit extremt positiv till de två singlar som föregått plattan, men när jag lyssnar igenom fullängdaren infinner sig en mättnadskänsla som inte är helt b

New Direction

Av alla svenska album de senaste fem åren är nog Grand Tone Musics debut den skiva jag spelat flest gånger. Ett lågmält lyckligt rockalbum med den udda kombinationen orgel, bas och trummor som hade absolut noll med övriga musiktrender att göra. Att lyssna på den skivan var som att öppna fönstret -- frisk luft. Jag har dessutom gillat allt Nina Ramsby varit iblandad i, från God Damn Carneval och Sa

Crazy Love

Musik som ska låta galen blir lätt sökt - pretentiös just för att den ska vara opretentiös. Honey Is Cool är rätt nära det där. . Men det finns ömsom strippade, ömsom kaotiska powerpopdängor där Honeys desperatalarm blir en störtskön tillgång och gör låtar som If I Go till en smältdegel där Bob hund, Manchester och Lisa Germano tittar fram ur ett djupfryst torskblock som smakar salt av vredestårar

Rockers delight

Egentligen behöver vi ännu en frontalkrock mellan Motown-soul ochThe Clash à la Give 'em Enough Rope lika mycket som ett långskott avAndreas Herzog. Men okej, Monster bygger sin gatukorsning med ett mycketgott humör och när de spelar i närheten kan jag gärna tänka mig att tittain. Digging a Depression är dessutom en sällsynt bra titel. På tal omHerzog och så.

Clawfinger

Sveriges Rammstein är åter på banan. Huruvida det är orättvist att kalla bandet så då de eventuellt var före tüskarna kan man alltid diskutera, men det är egentligen helt ointressant. Zak Tell sjunger inte påtyska och ingen tänder eld på honom live. I övrigt är likheterna mellan debåda många och lättfunna. Övertydligheten, lättillgängligheten, det påklistrade autoritetsanslaget samt, inte minst de

Not Like Them

Det finns ett drag av goth-rockens dramatiska ådra hos MiseryLoves Co. som ger mig en obekväm, kliande känsla när jag lyssnar på dem.Mitt i alla skräpiga ljudmattor och hårt malande gitarrer sticker det medjämna mellanrum ut en hyfsat svulstig och pompös ven som verkligen intekänns klädsam. Mer slarvigt övergripande rör sig svenskduon i ettmusikaliskt landskap där residentsstaden heter Ministr

Grand Tone Music

Omslaget visar en orgel, en Les Paul och ett trumset. Tre småfotografier på en medaljongtapet och på golvet ligger någon, att dömaav ettpar dojjor som skymtar bakom orgeln.Ungefär lika minimalistisk som omslagets formgivning är Grand Tone Musicsmusik. De gör inga stora gester, inga konster eller tricks, utan låterinstrumenten komma till sin rätt med enkla figurer och rena ljud, alltsparsamt kr