Teorin om musik kan ibland vara mycket mer intressant än känslan i den musik som artisten själv uttrycker. The Charlatans Simpatico är ett exempel.
The Charlatans gör egentligen inte någon vansinnigt spännande musik längre. Men deras historia inkluderar The only one I know, Then och A man needs to be told vilket ständigt får mig att stilla salutera Tim Burgess och hans band. Tiden då det fanns en "hype" kring bandet är sedan länge förbi, men deras historia ger också möjlighet till att teoretisera. Finns det delar av minnet som aktiveras och stimuleras av igenkänning? Säkerligen. Och när man skriver om musik måste man ta sådant i beaktning. Men The Charlatans lever inte bara på gamla meriter. Här finns reggae, punkfunk och vanlig, ska vi kalla det The Charlatans-rock? Och det mina vänner, räcker för i år. Den handlar inte om "nostalgi". Och naturligtvis inte längre heller om den musikjournalistiska populära termen "hype". The Charlatans är långt ifrån en "hype". "Hype" är i alla avseenden ett fantastiskt meningslöst ord. Termen "hype" används bara av musikjournalister som upptäckt något fint lite senare än alla andra och skäms.Skivbolag:
Artist:
