The Art Of Survival, det nionde verket från de brittiska alternativ-rockarna Bush, är ett album som nästan skulle behöva två separata recensioner. En för det instrumentala och en för sången och texterna. Så pass mycket skiljer de sig åt. Faktiskt.
Låt oss börja med vad som är bra: det instrumentala. Det håller en genomgående hög kvalitet, och bygger för det mesta upp en samling riktigt bra rocklåtar. I Heavy Is The Ocean, albumets överlägset bästa låt, bjuder Corey Britz på ett lågstämt och tungt basriff som hade kunnat vara taget direkt ur en metallåt. Här är också sången och texten mer i synk med soundet. Det funkar helt enkelt.
I 1000 Years är det istället ett tungt beat som ligger och trycker på i bakgrunden, tillsammans med ett enkelt men effektfullt gitarriff. Även om det är ett stilbrott gentemot resten av albumet så funkar även det riktigt bra. På temat gitarriff kastar Human Sand en skugga över mycket som bandet har gjort under senare år.
Men albumet har ett jättestort problem: texterna. Djupsinniga texter har väl aldrig varit Bush starkaste gren, men frågan är om de den här gången inte har nått en all time low. När Gavin Rossdale försöker vara poet, politisk samtidskommentator, rock- och popsångare samtidigt ställer han mest till det för sig.
Det är stora ämnen han vill lyfta fram, som på olika sätt berör människans kamp i dagens samhälle (därav albumtiteln). Tyvärr gör han dem alla orättvisa genom att fläcka ner budskapen med klichéer och pinsamheter, som får texterna att kännas löjliga istället för drabbande. I den annars helt okej More Than Machines är det rader som ”shame bro, we know you foe” som håller magin långt borta. I tidigare nämnda Human Sand, vars inledande gitarriff och tighta trummor väcker hopp om förbättring, kommer Rossdale till slut in och fördärvar allt med ett smörigt ”I will always love you”. Men det är efter ytterligare några rader som albumets lågvattenmärke kommer, i textraden ”you my robot boo”. Det finns tyvärr många fler exempel.
Ett annat problem är den osmakliga mängden autotune. Det blir mest påtagligt i Creatures Of The Night, som kunde ha varit riktigt bra om den hade fått vara lite råare och mindre söndermanipulerad i studion. I verserna till Kiss Me I’m Dead låter det faktiskt inte riktigt klokt, men räddas upp av en stabil refräng.
När allt kommer omkring hade det kanske varit bättre om några av låtarna fick vara instrumentala rakt igenom. Då kanske Bush hade lyckats skapa ett riktigt minnesvärt rockalbum, istället för ett man återvänder till mer som en guilty pleasure.
