Bob Hund - Dödliga klassiker

Patrik Forshage 00:31 16 Sep 2016

Kanske var det det fullständiga uppbrottet att sälja instrumenten, säga upp replokal och samarbete med management och skivbolag som ledde fram till det? Kanske var det sådana definitiva beslut som gjorde att bandets livsandar vaknade, och som lett till att Dödliga klassiker sjuder av den sortens vilda och jublande kreativitet som i början av deras existens?

Hursomhelst så har inte Bob Hund varit så här angelägna på år och dar. Man kan jubla över detaljer som mariachitrumpeterna i Din piñata eller grundläggande beståndsdelar som Conny Nimmersjös gitarr, som är den enskilt mest kreativt frisläppta och matchavgörande i landet.

Men framför allt är det låtmaterialet - till delar tillgängligt på EP sedan tidigare - som gör skillnaden. Titelns "klassiker"-stämpel är förstås inte helt seriöst menad, men sanningen är att det är svårt att minnas när Bob Hund senast radade upp så här omedelbara och minnesvärda anthems i kampen för det hyperallvarligt absurda. Underklassens clown, Brooklyn Salsa, Inte 1 mm - sådär håller det på med den ena storslagna och oberäkneliga självklarheten efter den andra.

Frenetiska Rocka billigt med obetalbara kontrasterande rim som "kroppskontakt" och ”slavkontrakt" är i sin desperation en av Tomas Öbergs främsta stunder. För att inte tala om crescendobygget Blommor på brinnande fartyg och ännu mer Hjärtskärande rätt med sin fotbollsläktarrefräng och sin barnkör, redo att ta plats över som självklart konsertklimax från Nu är det väl revolution på gång.

”Musiken är som vackrast när det brinner”, deklarerar Tomas Öberg i Rocka Billigt. Det sammanfattar slutet på Bob Hunds period på sparlåga. Nu är lågorna så intensiva att varken de eller vi riktigt förmår kontrollera dem igen. Det är vackert. 

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Woodbine

Den engelska trion Woodbine har spelat ihop sedan mitten av 90-talet men först nu släpps den självbetitlade debuten. Och Woodbine, engelska för vildkaprifol, håller vad bandnamnet lovar. Susan Dillane, bandets sångerska, har en försiktig och vacker liten röst som viskande berättar små sagor om kärlek och erotik. Tunga andetag, akustiska gitarrer och, såklart, stråkar står i centrum. Än så länge in

Endless Night

Först det roliga. Ett: Weeping Willows låter snyggare och snuddar mer vid 50-talets tearjerking-tradition än tidigare på ett moget och mycket klädsamt sätt. Det är under sådana här, inbillar jag mig, påkostade förutsättningar bandet skall spela in sina klagolåtar. Två: Looking For A Home, årets kanske starkaste svenska låt. Dramatiken, soundet, den extremt mörkblå tonen, texten, Carlsson - fantast

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!