Allt är som vanligt - i ständig förändring. Blur återförenades för något enstaka nostalgiskt gig, som snabbt blev flera som snabbt blev en nyskriven singel. För Blurs medlemmar har aldrig tittat tillbaka och romantiserat sitt förflutna, de är alldeles för nyfikna och rastlösa för det. Ska de vara tillsammans måste de göra ny musik, och ur deras inspirerade jammande uppstår spännande saker även 12 år efter Blurs förra album.
The Magic Whip tangerar visserligen allt det där som är så typiskt Blur, från Modern Life is Rubbish-ljudande Buzzcocksriff i inledande Lonesome Street via kraut- och noise-tendenser till Troggs-refrängen i Ong Ong. Men samtidigt hörs det mesta medlemmarna utvecklat på varsinna håll under åren, från Damon Albarns Mali-erfarenheter och i New World Towers hans dub-förtjusning till Graham Coxons allt mer udda gitarrexperimenterande. På samma sätt har det Hong Kong där bandet la grunderna till skivan satt djupa spår i både ljud- och textmässiga detaljer, och med en del elektroniska experiment blir det stundtals stökigt och i svällande spår som Pyongyang lika arty som episkt. Å andra sidan väver Blur med Stephen Streets producenthjälp gärna ihop det pretentiösa med lekfulla popbagateller, muntra visslingsinpass och i Go Out infantila barnramsor. Ur ett sådant förhållningssätt, fullt av lust och nyfikenhet, uppstår en skiva lika hisnande som bedårande.
