Sex år har gått och inget är sig likt i Bill Callahans liv. Parsamhet har ersatt ensamhet, stabilitet har ersatt flyktighet, föräldraskap och ansvarstagande har ersatt egocentrism och ansvarslöshet. ”I’ve got the woman of my dreams”, njuter han i What Comes After Certainty,, och I Son of the Sea sjunger om att ”The panic room is now a nursery”. Själv trodde han länge att det nya livet kanske innebar slutet på hans musikskapande - ”giving birth nearly killed me”.
Men musiken fanns kvar, och även om lycka har ersatt olycka hos Bill Callahan har det inte fått så stora effekter på vare sig hans musik eller hans stämningar. Han låter lika varmt vemodigt otröstligt förtröstansfull som han alltid gjort, och som han alltid kommer att göra oberoende av sinnesstämning eller civilstånd.
Hans sånger är innerliga och mångbottnade, med subtila små ljud från en afrikansk fingerpiano, från en knarrande trägolv eller bara från entusiastiska klappar på knän bakom de akustiska gitarrerna, trumvisparna och kontrabasen.
Någon gång förstärks arrangemangen av en försiktig pedal steel eller en ännu försiktigare orgel, men aldrig någonsin i konkurrens om uppmärksamheten med Bill Callahans röst, lyrik eller melodier. Det – och kanske lyckan också – är allt som krävs för att göra Shepherd in a Sheepskin Vest till Bill Callahans allra bästa album, hittills.
